- Foto: Privat

Josefiné, 15: Jag blev uthängd av en hatsajt

Josefiné Josefsson Sjöberg: Det här kommer att ge mig otroligt mycket hat och elaka kommentarer. Men jag låter er hata. För det brinner en liten låga inom mig som hoppas att det finns människor kvar som fortfarande bryr sig.


Detta är åsiktstext i form av en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna och inte Nyheter24:s.
Om skribenten

Josefiné Josefsson Sjöberg är 15 år och student.

Följ hennes blogg: http://nouw.com/josefinejosefsson/

Jag är 15 år gammal och lever ett ganska vanligt liv. Jag har ett hem, en säng att lägga mig i när jag behöver sova och en kran där jag kan hämta vatten om jag är törstig.

Jag har också en familj, en familj som älskar mig trots mina humörsvängnigar eller dåliga dagar. Jag går också i skolan, jag går i skolan där jag utbildar mig till att bli något, något jag kan försörja mig på i framtiden.

Men alla har det inte som jag, det finns tonåringar som inte har en bråkdel av samma förutsättningar som jag. Det här är till er upprättelse.

Tidigare under november månad bestämde jag mig för att vara med i ett projekt som kallas "Nya Sverigevänner", ett projekt som kan hjälpa de tonåringar som inte har samma förutsättningar som jag.

Projektet går ut på att svenska elever försöker att bygga upp en vänskapsrelation med relativt nyanlända flyktingar. Det handlar om att säga hej i korridoren, fråga hur veckan har varit eller bara diskutera skollunchen. Visst låter det otroligt bra?

Så bra att en tidning kom till skolan för att fota mig och de andra. Men somliga reagerade inte som man borde, somliga bestämde sig för att vända upp och ner på det som var en god gärning. Somliga bestämde sig för att kalla hjältar för landsförrädare.

Somliga bestämde sig för att höra av sig till mig, en femtonåring som bara ville hjälpa till. Detta hände i vårt fina land Sverige, detta kommer att fortsätta hända.

Morgonen den trettionde november vaknar jag upp i min varma säng, jag vaknar av mitt alarm eftersom det är dags att gå till skolan. Jag kliver upp och tittar på min telefon, en del notiser har dykt upp varav endast en är anmärkningsvärd: En okänd man har skrivit till mig på Facebook, jag läser hans meddelande och chockeras enormt.

Meddelandet lyder: "Så fort någon av skäggbarnen rör er så kan ni meddela oss. Det är viktigt att hänga ut ensamkommande skäggbarn som begår brott", samt en medskickad länk. Länken går till sidan hatsajten där en artikel skrivits om projektet jag nyligen bestämt mig för att delta i. I artikeln finns det bilder på mig och mina vänner, de bilder som vi lät en helt annan tidning ta på oss.

Artikeln talar också om att detta är ett projekt där "ensamkommande lögnare paras ihop med svenska tjejer". Jag vill poängtera att det inte bara är tjejer som frivilligt ställt upp för att hjälpa de ensamkommande.

Jag blev skärrad av både artikeln och kommentarerna, där människor väljer att generalisera vårt värde som människor. Mannen som skrev till mig hade dessutom valt att publicera det på sin egen Facebook-profil, han talar där om att han varnat en av flickorna. Han talar om att han varnat mig.

Nu kanske den här mannen trodde att han skulle skrämma mig? I så fall hade han rätt. Men om han trodde att han skulle stoppa mig – i så fall hade han fel. Det här är inte mitt land mer än någon annans. Och om inte somliga trångsynta ögon inte kan vidgas, har vi ett problem bra mycket större än den nuvarande integrationspolitiken.

Den måndagen, som jag trodde skulle precis som alla andra. Den måndagen då jag som en tonåring med bra förutsättningar skulle kliva upp för att gå till skolan – den måndagen blev till något helt annat.

I stället för att gå till skolan som jag så väldigt gärna hade velat, fick jag hand i hand med min mamma gå till polisstationen. För att göra en anmälan angående ofredande mot mig, men också för hets mot folkgrupp.

Men vi vet ännu inte vart det kommer att leda då den okända mannen verkligen är okänd. Det var alltså en fejkad profil. Jag kände mig som en liten flicka igen. Jag kände mig som ett förstört barn som gick hand i hand med min mamma för att anmäla brott.

Men så slog det mig. Jag må ha känt mig som ett litet förstört barn när jag gick hand i hand med min mamma, men jag hade någon att hålla. De ensamkommande barnen som kommer till Sverige har inget hem, hela deras trygghet har försvunnit och de vaknar upp till tomhet. Är det inte vår skyldighet att hjälpa dem som hjälpas kan? Jag kan varken ge mitt hem eller min mammas hand att hålla till de flyktingbarn som kommer, men jag kan medverka i ett projekt för att ge dem en trygghet som alla förtjänar.

Hur rädda svenska folket än må vara för det okända, måste det finnas ett slut någonstans. Är det någon därute som inte känner att de vill göra detta för ensamkommande flyktingar, så gör det för oss.

Gör det för oss som försöker att hjälpa till, för oss som inte vill ligga livrädda om natten för att vi försöker. Gör det för oss. Jag säger inte att vår integrationspolitik är som den ska, men det här är en helt annan sak.

Det handlar om att sluta förutse att allt vi inte känner till är ont. Det handlar om att sluta ta för givet att bara för att man är en pojke från Afghanistan så är man en våldtäktsman. Hur lite det svenska folket än vill inse det här, så måste det finnas ett slut någonstans.

Jag är fullt medveten om att detta kommer att göra människor upprörda. Det kommer att ge mig otroligt mycket hat och elaka kommentarer. Men jag låter er hata. För det brinner en liten låga inom mig som hoppas på att det finns människor kvar som fortfarande bryr sig.

Det brinner en liten låga kvar inom mig som hoppas att nya människor kan få insikt i vad som håller på att ske. Jag vill inte leva i ett land där rasistiska ord är lika vanliga som ett hej.

Jag vill inte leva i ett land där vi som försöker; ska bli varnade, varnade för människor som aldrig har försökt att skada oss. Jag vill avsluta med en sista mening: Jag är inte rädd för att en dag föda barn till en värld där invandrare eller flyktingar finns - jag är rädd för att en dag föda barn till en värld där rasismen tagit över och toleransen inte längre finns.

Josefiné Josefsson Sjöberg

/
/
/
/
hat
De senaste nyheterna direkt i din inkorg!
Artikeln kommer att lagras på Nyheter24.se, i en artikeldatabas eller motsvarande.
Senaste nytt

"Jag körde rattfull med ena dottern i bilen"

13 Dec 2022, 11:12

En stark välfärd är det enda som kan rädda svensk psykiatri

10 Sep 2022, 18:41
DEBATT: ​​"Man kan önska att jag var ett undantagsfall. Men jag är vuxen nu och med åren har jag träffat alldeles för många människor med liknande berättelser. Berättelser om en psykiatri som inte fungerar. Det är inte värdigt ett land som Sverige", skriver debattören och socialdemokraten Felicia Torpman.

DEBATT: "Sverige behöver en regering som tar kvinnors hälsa på allvar"

8 Sep 2022, 15:20
"Regeringen pratar gärna om sin feminism, men satsningar på kvinnosjukdomar lyser med sin frånvaro. Sverige behöver en regering som tar kvinnors hälsa på allvar och öronmärker resurser till forskning om kvinnosjukdomar", skriver Elisabeth Svantesson (M) och Matilda Ekeblad (MUF).

Därför går jag, Bränsleupprorets ledare, med i Moderaterna: "Arbetar hårdast"

5 Sep 2022, 15:34
"Redan innan Rysslands invasion av Ukraina hade Sverige världens dyraste diesel. Vi har i år sett bränslepriserna slå nya skyhöga rekord. Det finns ett parti som jag menar gör mest för att motverka detta, som arbetar hårdast för att priset ska sänkas", skriver Bränsleupprorets ledare Peder Blohm Bokenhielm.

Kan vi en gång för alla sluta klaga på skatten?

10 Jun 2022, 15:24
DEBATT. "Du som klagar. Du har säkert ett välbetalt jobb. Kanske betalar du mer i skatt än grannen. Men vet du? Det är inget straff. I grunden är skatter något fint. När det går till rätt saker", skriver debattören Felicia Torpman.

Sophie, 13, sätter ner foten: "Hjälp mig att befria försöksdjuren!"

2 Jun 2022, 09:47
INSÄNDARE: "Tänk att vara detta djur som används för att ta fram hudvård till människan, att lida och leva helt i motsats till sin instinkt", skriver Sophie Piper, 13.