Jag var tio år och kände mig för tjock för min klänning

Jag har en fråga till massmedia som förespråkar dieter och bantningstips: Hur fan tänker ni?

"Är det verkligen så här den ska sitta?", frågade jag mig själv och kämpade för att inte låta tårarna rinna ner för mina kinder. Jag ville inte visa mamma min besvikelse och mitt växande självhat.

Året var 2009, jag var tio år och skulle sluta trean. Som varje år hade jag turen att få nya fina avslutningskläder. Men detta år var annorlunda, för första gången fick jag smaka ångestens bittra smak på min tunga.

Jag minns det så tydligt, hur tårarna brände bakom ögonlocken när jag speglade mig i hallen. Hur jag ville skrika, och hur förfärad jag blev över att min mage hängde lite över den lågt skurna klänningskjolen.

Mamma stod bakom och iakttog mig medan jag provade kläderna framför spegeln. "Vad tycker du?", frågade hon upprepade gånger. "Vad jag tycker?", ville jag skrika. "Vad jag tycker? Jag vill kräkas!". I stället undvek jag frågan, försökte lirka mig ur situation, påstå att jag kanske ville ha byxor på årets avslutning ändå.

Mamma avfärdade vad jag sa, det kom inte på fråga. Jag skulle ha klänningen och så var det med det. Ångesten värkte som en knut i kroppen så jag tog av mig klänningen, tackade och gick in på mitt rum och grät.

Jag var ett barn när jag började utveckla en nästan fem år lång ätstörning. Ett barn som inte kommit in i puberteten, ett barn som förlorade sitt barnasinne i den enorma psykiskt ohälsosamma labyrinten.

I dag är jag sexton år gammal, fortfarande ett barn men ett barn som på något sätt lyckats komma ut ur labyrintens andra ände. Dagligen möts jag av en normaliserad psykisk ohälsa, och jag är förbryllad över utvecklingen som samhället går mot.

Hälsohetsen är mer aktuell än någonsin, och mitt bland all hets har det som ska föreställa hälsan tappats bort. Kvar är en värkande ångest över att inte likna idealbilden av hur man "bör" se ut.

Fokus ligger inte längre på hur hälsosamt du lever utan hur många kilo du väger – där "desto färre desto bättre" är mottot som gnager sig in hos de allra flesta.

Massmedia propagerar bantningstips, dieter och bilder på avmagrade kroppar med rubriken "Så här tappar du fem kilo, snabbt". Jag blir äcklad. Inte av den smala kroppen, utan av tanken om att smalt är bra och att allt annat är dåligt.

Att som tioåring gå in i en mataffär efter att ha provat en klänning man trodde att man var för stor för att ha på sig och mötas av tidningsomslag där alla kroppar är samma, ingen mångfald, bara en rad magra kroppar. Ett propagerande från media som inte lämnar utrymme för kroppar som går utanför mallen.

2012 gjorde Kunskapscentrum för ätstörningar en statistisk undersökning där det visade sig att omkring 100 000 människor i Sverige har en diagnostiserad ätstörning, då tros också mörkertalet vara mycket stort.

Bland dessa 100 000 människor är en stor del barn som precis som jag som fallit offer för massmedians propagerande av en ohållbar idealbild. Trots att vi tydligt kan se hur ätstörningar, och psykisk ohälsa som yttrar sig på annat sätt, ökar radikalt i samhället så fortsätter massmedia att spy ut sin galla utan en tanke på de individer som blir drabbade när psyket brister.

Någonting som media inte vågar ge upp, för vi får ju inte glömma bort att det är de som tjänar pengar på andras sjukdom. Jag är trött på den normaliserade smalhetsen och vägrar att ännu en gång falla offer för dess tryck.

Jag väljer att vara en röst för mitt tioåriga jag. Sluta propagera för ätstörningar!

Nadja Dristig