Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Jag har blivit våldtagen – det pågick i tre veckor

1 av 1

Privat

Debatt | 16/12/2015 12:02

Sofia Sjöblom: Han tvingade av mig kläderna och höll för min mun så jag inte kunde skrika, samtidigt filmade han mig.

Detta är åsiktstext i form av en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

Jag har blivit våldtagen. Det pågick i tre veckor. Det här hände för två år sen. Det känns som att det var i går.

Jag träffade en kille för två år sedan. Vi kan kalla honom Felix, men egentligen heter han något annat. Vi sågs nästan varje dag och han brukade sova hos mig nästintill varje kväll. Vi träffades i ungefär en månad. Han var bäst, min mamma kallade honom till och med för svärmorsdröm senare under förhören.

Jag har förstått nu i efterhand att han var min första kärlek. Han är den enda killen som jag verkligen har gillat på det sättet. Men helt plötsligt ändrades allt.

Vi började tjafsa en del och en kväll gjorde jag en sak som gjorde honom svartsjuk. Det var då som det började. I början var det bara några slag, men det blev värre med tiden.

Under tre veckor blev jag utsatt för hot med kniv och elbatong tre centimeter ifrån min hals medan jag låg och storgrät. Strypgrepp så jag inte kunde andas. Slag så jag fick blåmärken. Sex när jag låg och var livrädd. Han filmade mig en gång när jag låg och grät och var helt naken, sedan använde han filmen för att utpressa mig.

Varje gång det hände tog han min mobil så att jag inte skulle kunna ringa någon. Han höll för min mun så att jag inte skulle kunna skrika, och så att mamma inte skulle kunna höra att jag grät.

Många har frågat varför jag fortsatte träffa honom när allt det där pågick, och det är svårt att förklara. Men han var min första kärlek, och jag hoppades att det skulle bli bättre.

Dessutom tyckte jag synd om Felix. Jag visste att han hade det jobbigt hemma.

Men framför allt var jag rädd. Han hotade mig konstant. Jag brukar berätta allt för min mamma, men det här gick verkligen inte.

Sista gången var den värsta kvällen i mitt liv. Jag visste helt ärligt inte om jag skulle överleva. Han slog mig, hotade mig med elbatong och med kniv. Sedan tog han ett bälte runt min hals. Han ströp mig så att jag inte kunde andas. Direkt efter frågade han hur det kändes. Jag bara grät.

Jag kommer inte ihåg hur, men på något sätt lyckades jag ta mig ut från mitt rum. Jag la min hand på mammas dörrhandtag. Han stod precis nedanför trappan med en kniv mot sin handled och sa: "I fall du öppnar dörren så kommer jag ta livet av mig, för då har jag ingenting kvar att leva för".

Och jag är för snäll. Jag fick panik, och lät bli att öppna min mammas dörr. Jag gick ner till mitt rum igen. Och då blev allt värre. Han frågade hur fan jag ens kunde gå upp dit och nästan öppna dörren. Sedan tvingade han av mig kläderna och höll för min mun så jag inte kunde skrika, samtidigt filmade han mig.

Han tog fram Instagram, la upp filmen och tog sedan bort den direkt. Men den sekunden videon låg uppe var hemsk. Sedan frågade han igen: "Hur kändes det där?". Jag fortsatte bara att gråta. Sedan sa han: "Om du inte följer med hem till mig så lägger jag upp videon igen och fortsätter". Jag sa nej först och då tog han strypgrepp igen. Sedan sa jag att jag kunde följa med, bara jag fick min mobil.

Han gav mig min mobil och stod precis bredvid mig så han hade koll att jag inte använde den. Jag slog mammas nummer försiktigt nere i handen, för att vara så diskret som möjligt slog jag numret utan att kolla på telefonen. Jag bara hoppades på att jag hade slagit rätt nummer. Jag tittade ner och såg att mamma hade svarat. Då brast det helt.

Jag tog upp mobilen till örat direkt och bara storgrät. Jag sprang så snabbt jag kunde upp till mammas rum och slängde mig i sängen hos henne och min plastpappa.

Felix kom upp till rummet. Mamma frågade vad som har hänt och han sa att det inte var något speciellt. Men mamma är inte dum. Hon vet att jag inte gråter för många saker och hon märkte på mig att det var något, så de sa att han skulle gå.

Jag berättade allting för dem. Men jag sa att jag inte ville anmäla, för att jag inte vågade och för att jag inte kände mig redo då att gå igenom allting en gång till. Jag ville inte påminna mig själv om det som hänt.

Mamma och min plastpappa åkte och mötte upp Felix. De sa åt honom att inte komma hem till oss igen, och att han skulle radera videon på hans mobil. Samtidigt satt jag hemma med världens bästa lillebror som kramade om mig.

Tiden efter allt det här var så sjuk. På ett sätt kändes det tomt, men på ett annat hade jag så mycket hat mot Felix. Han satte spår i mig som aldrig kommer försvinna.

Ett halvår senare var jag och pappa hos polisen i ett annat ärende. Då bara kom det ur honom – han berättade allt. Polisen sa att antingen skulle de göra en anmälan på det som min pappa hade sagt, eller så var jag tvungen att berätta allting. Jag tog tillfället i akt och berättade allt.

Efter ett par förhör så ringde polisen och sa att fallet var nedlagt. De sa att det inte fanns tillräckligt med bevis. Men förhören bestod av så dumma frågor.

Dessutom kände Felix polisen som var ansvarig för vårt fall. Det borde inte få vara så. De brukade sms:a varandra. Det kändes så jävla förnedrande. När jag väl gått till polisen och berättat allting, och varit tvungen att påminna mig själv om allt, så läggs det ner.

Polisen frågade frågor som vilken hand Felix slog mig med. Tror dom på riktigt att jag ens lägger märkte till vilken hand jag blir slagen med? Nej, man ligger i chock. Det enda jag tänkte på var att överleva.

I dag mår jag helt okej. Jag skulle inte påstå att jag mår prima. Jag kan fortfarande bli rädd när jag ska sova och jag kan börja gråta helt plötsligt, helt oprovocerat när jag är ensam. Jag kände skam efter det som hände, och jag själv straffade mig på olika sätt efteråt. Men nu i efterhand har jag förstått att det är inte alls mitt fel. Ingenting är mitt fel när det kommer till det som hände.

Till alla er tjejer som har varit med om liknande saker: Anmäl! Även om anmälan läggs ner så måste vi få folk att inse att det är okej att anmäla våldtäkter och att vi måste visa hur sjukt många som har varit med om liknande saker.

Vi måste även stå upp för oss själva. Jag är glad att jag anmälde, men det tog som sagt ett bra tag innan jag gjorde det, och i dag är första gången som jag verkligen berättar om vad som hände så här öppet.

Det tar tid innan man ens orkar tänka på det man utsatts för.

Sofia Sjöblom

Håller du med?