Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Fanny Åström: Jag är inte min sjukdom, men min sjukdom är en del av mig

1 av 3

Privat/Claudio Bresciani

Fanny Åström.
2 av 3

Fanny Åström.

Privat

3 av 3

Claudio Bresciani

Debatt | 11/12/2015 13:31

Fanny Åström: Vilken är denna kärna vi söker? Jag tror i alla fall att ångest ingår i min. Det är en del av mig

Detta är åsiktstext i form av en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

En grej jag är trött på att höra om psykisk ohälsa är: ”Jag är inte min sjukdom”. Nej, en är inte sin sjukdom i den meningen att det är allt en är, men nog fan är ens sjukdom en väldigt stor och viktig del av ens existens – och det bör tas i beaktande.

Jag tycker inte om tanken på att avskilja mig själv i olika separata delar, där jag klassar vissa delar som ”jag” och andra delar som någonting som inte är jag, någonting annat.

Jag ser inte min sjukdom som någonting ont som drabbat mig, något utifrån, det är en del av mig som jag utvecklat, utvecklats med och utifrån. Att förneka hur stor del detta har i min självuppfattning är bara konstigt.

I ett annat samhälle hade vi nog inte betraktat sjukdom på samma sätt. Dels tror jag att folk hade varit sjuka mindre, för vi hade haft bättre vård och en mindre slitsam vardag. Men också att mycket av det som sjukdom omöjliggör är saker och ting vi kanske inte skulle behöva göra.

Vi skulle inte ha ett jobb som går ut på att attackera okända människor och pracka på dem värdelösa produkter, eller att vakna klockan halv sju varje morgon för att vänta på ett telefonsamtal som avgör ens inkomst.

Detta är ju situationer som dels är sjukdomsframkallande men också svåra att hantera i ett sjukdomstillstånd. Poängen med att skriva detta är att sjukdom alltid beror på samhällskontext.

Beteenden som klassas som sjuka idag kommer kanske inte göra det senare. Då kanske det bara är så vi är. Vem är det som avgör vad som är sjukt? Ja, det är en ganska fånig fråga men tycker ändå den är viktig att ställa sig. Vad är det för beteenden som inte anses önskvärda egentligen?

Om jag ser på mitt eget tillstånd, framförallt ångest, så kan det ofta vara något som driver mig framåt. Jag brukar sällan tycka att ångest är särskilt jobbig som sådan, däremot sabbar den min vardag ibland eftersom den tar tid.

Detta är ingen ovanlig sak att känna, jag vet att många med ångest upplever samma sak. Men givetvis finns det många som också bara önskar fly den. Nå, poängen är att det inte bara är så enkelt som att någonting sjukt som i onormalt, besvärligt, eller hur en nu vill beskriva det, måste vara enbart dåligt.

Att söka en vardag som är konfliktfri är för mig helt ointressant. Jag vill ha helt andra saker i livet: Stimulans, personlig utveckling, kreativitet och kärlek. I många av dessa saker ingår ångest.

Att tro är att tvivla, att älska är att sörja och så vidare. Alltså; för att kunna vara i kontakt med livets vackra måste vi också ha kontakt med förlusten av detsamma, annars är det bara tomt.

Jag ser ibland på mina tillstånd som sådana. Ångest är ofta ett friskhetstecken för mig. Jag har ångest när det finns någonting att förlora. Har jag inte det så är det bara en grå massa som omsluter allt, en vidsträckt horisont som breder ut sig åt alla håll.

Vilken är denna kärna vi söker? Jag tror i alla fall att ångest ingår i min. Det är en del av mig. Nej, jag är inte min sjukdom, men min sjukdom är en del av mitt jag.

Fanny Åström

Har du ofta ångest?