Jag svalt mig själv till läkaren sa att jag skulle dö

“Henrietta, ska du verkligen ta en portion till?”. Pappa trodde inte att den kommentaren skulle bli en av de utlösande faktorerna till min anorexia. Inte heller visste mamma att hennes högar av MåBra-tidningar och tester av olika dieter omedvetet skulle föra mig mot helvetet. Det var ju hennes tidningar?

Det är svårt att förstå att kommentarer och händelser som dessa kan få en sådan effekt, det kunde inte jag själv ens ana. Jag var ju en självsäker tjej. Populär och omtyckt i skolan. Alltid den som syntes och hördes mest.

Vänner hade jag många. Fick en “fråga chans” var och varannan dag. Var snabbast i klassen på 60 meter. Tyckte själv att jag var söt. Skrattade konstant. Varje dag kom jag hem till en kärleksfull och omhändertagande familj. Kunde inte leva en sekund utan mina bästisar. Och så älskade jag allt som var ätbart, min aptit var svår att gå miste om.

Jag njöt av livet och såg mycket ljust på framtiden.

När vi diskuterar ätstörningar pratar vi ofta om en svag tjej som blivit påverkad av idealhetsen som råder på Instagram. Det gör mig arg, för vem som helst kan drabbas. Jag åkte dit och det berodde på att jag omedvetet gått och blivit påverkad av kommentarer och händelser under hela min uppväxt.

Därför vill jag berätta min historia med hopp om att den kan varna, stötta och hjälpa andra.

Det hela började med att jag skulle göra mig lite “extra fin” för min pojkvän som skulle åka bort några veckor. Han hade börjat snegla på annat än mig och det enda jag kunde förändra var min kropp. Jag beställde hem flak med diet shakes från iTrim, köpte mig ett gymkort och laddade ned en app för kaloriräkning.

På bara några veckor hade jag tappat sju kilo och jag kände mig finare än någonsin när han kom hem från sin resa. Han tyckte också att jag var fin. Jag älskade att räkningen fungerat och insåg att jag faktiskt lärt mig hantera min kropp

Då förstod jag inte att siffrorna snart skulle bli min enda vän.Vi åkte på semester och jag hade fortfarande kropp, pojkvän och vänner kvar.

Jag anade inte att ett monster hade börjat leva i mig och att det var för sent att stoppa. Det gjorde heller inte min omgivning som dagligen gav mig kommentarer om hur snygg jag blivit och bad om råd hur jag hade gått till väga för att få “den snyggaste kroppen”. Det triggade mig.

Nu kunde min pojkvän vara stolt och äntligen fick jag uppmärksamhet för något jag tidigare aldrig fått. Jag blev besatt av min "superkropp" och jag bestämde mig - så här skulle jag alltid se ut.

Kaloriappen blev min bästa vän och monstret i mig började ta över. Jag tackade nej till de flesta sociala tillställningar, speciellt de jag visste skulle bjuda på kalorier. Istället var jag på gymmet och helgerna spenderade jag hemma soffan och googlade “Snabb viktnedgång” och “Recept utan kalorier”.

Min tävling var i gång. Jag kunde inte svika mig själv och varje dag skulle jag slå dagen innan.

Jag minskade på shakes och såg till att göra av med minst 1 000 kalorier på gymmet. Dessa jävla kalorier, de var både det bästa och värsta jag visste. Jag gjorde allt för att dämpa längtan efter mat, jag ville inte riskera att behöva öppna kaloriappen och fylla den med svek. Jag gjorde det med hjälp av vatten och kaffe i mängder, ett halvt tuggummipaket om dagen var också okej, men varje bit räknades. Nu gick allt fort, så fort att ingen hann ifrågasätta min nya livsstil.

Min födelsedag var dagen då alla insåg vad som faktiskt var igång. Jag satte mig på morgonen och började räkna på hur många kalorier denna dag skulle bjuda mig på. Lunchen med mamma, försnacks, middag, efterrätt och flera glas vin. Vinet var mardrömmen, jag hade inte druckit på veckor. “Mamma, du får köpa tårta själv. Jag måste träna för att bli pigg till kvällen”.

Mamma skjutsade mig till gymmet mot sin vilja och jag genomförde ett träningspass som skulle låta mig avsluta dagen på noll kalorier. Vilken födelsedag! Kvällen gick, vi hade trevligt och vi drack oss berusade. Då kunde inte längre mina vänner hålla sig - “Vad fan håller du på med? Vi orkar inte se dig gå ned mer i vikt”. Det blev ingen utgång. Istället stannade vi hemma och tryckte i oss chips. Jag lovade att det var slut på det här och att jag absolut inte var sjuk. Jag hade bara överdrivit lite.

Sen small det.

En månad efter det samtalet med mina vänner hade jag rasat i vikt. Det tog mig endast fyra månader att hamna i helvetet. Nu drog vardagen med svält, lögner och ångest igång på riktigt.

Nu kunde jag inte längre dölja min sjukdom för varken mig själv eller min omgivning. Nu var jag en svag tjej med anorexia. Lovade min omgivning att allt skulle bli bra om jag bara fick göra något nytt och kul. Minns hur jag lämnade kokad pasta i slasken för att min pojkvän skulle tro att jag ätit.

Jag var trött på monstret som var starkare än mig. För att dölja min ensamhet för min familj och vänner googlade jag på ord som “After work på XXX” och “Spagetti med köttfärssås” och la sedan upp bilderna på Instagram. Jag var så ensam, men ensammare blev det den dagen då mina bästa vänner meddelade att de inte längre orkade med mig. Vi bröt kontakten.

När jag en dag tvingades gå till läkaren för att kontrollera blodtrycket säger han: "Du kommer snart att dö om du inte gör någonting åt detta Henrietta".

När jag kom hem tittade mig i spegeln och bestämde mig. Döden har i hela mitt liv varit min största rädsla. Jag ville vinna livet tillbaka. Jag bestämde mig för att satsa en sista gång och det var reklamskolan Berghs som var mitt sista hopp. Ryktet sa att jag inte kunde komma in med min unga ålder, men jag blundade för det och grävde ned mig i arbetsproverna.

Jag sov inte. På nätterna satt jag och skrev, samtidigt blev jag sämre och tappade mer i vikt. Mitt arbetsprov var kämpigt men min längtan efter att komma tillbaka till livet gjorde mig kreativ. Jag lyckades charma Fredrik Wikingsson som ställde upp på att bli en del av mitt personliga brev.

Hans “Vi kör!” gav mig ett lyckorus jag inte känt på år. Tillsammans med honom gjorde jag en podcast om mig själv som jag la in på iTunes. Sedan färdigställde jag mina arbetsprover och skickade in allt med en stor oro.

Jag minns hur jag slängde mig på marken och brast ut i gråt. Det här var mitt sista hopp, och jag bad till Gud att det skulle gå vägen. Annars hade jag ju bestämt mig för att livet skulle få ett slut.

Väntan på beskedet gjorde mig sämre. Men så en dag fick jag samtalet som förändrade mitt liv och som bidragit till att jag lever idag. “Henrietta, du har kommit in! Välkommen till Berghs. Vi ses den 19 augusti”. Jag kommer aldrig att glömma det samtalet.

Mina tårar rann och mina föräldrar grät av lycka. Jag grät inte för att jag kommit in, utan för att jag visste att det här var min vändning. Nu skulle jag bli frisk och jag skulle få mitt liv tillbaka.

Dagen efter ringde jag Mandometerkliniken som tog in mig akut. Behandlingen drog igång och nu var det fullt fokus för att hinna bli bra till skolstarten. Jag hade bara 4 månader på mig att bli bra och jag var förberedd på vad som skulle krävas av mig. Men inte medveten om hur det skulle gå.

Resan tillbaka var fylld av gråt och ångest, men jag kämpade för alla. För att min mamma skulle kunna sova om nätterna, för att pappa skulle sluta gråta – och för att bli en storasyster till mina småsystrar igen. Den 11 augusti släpptes jag fri från sjukhuset och den 19 augusti, på min födelsedag, började jag på Berghs.

Det blev ett underbart år och jag lämnade Berghs med ett stipendium, ett jobb att gå till redan dagen efter och framför allt ett hav av nya och fina vänner.

Den 26 november 2013 fick jag på papper att jag inte längre var sjuk. Det är och kommer alltid att vara den lyckligaste dagen i mitt liv. För det bevisade att jag var starkare än helvetet.

I dag är det nästan exakt två år sedan jag blev frisk och jag har aldrig varit starkare än vad jag är idag. Jag är inte samma person som jag var innan allt hände. I dag har jag en enorm ödmjukhet och tacksamhet till livet, jag vet nu hur rädd man ska vara om det man har.

Jag är idag en glad, ambitiös och lycklig tjej. Jag är välmående. Har en fantastisk pojkvän. En underbar familj. De bästa vännerna i världen. Och jag älskar mig själv. Jag tycker att jag är grym och skulle aldrig byta ut mitt liv mot någon annans.

Var rädd om dig själv och livet.

Henrietta Fromholtz