Birgitta, 70: Övergrepp fanns även när jag var ung – tro inget annat

Övergreppen på tjejer och kvinnor i dag väcker djupt begravda minnen från 50-talet i Jönköping.

På skolgården stod killarna i grupper och sjöng när vi tjejer gick förbi. Jag minns inte vilken sång de travesterade men jag minns rimmen; "Pelle naken i hagen med lilla Annika/Lena/Eva på magen". Vilket flicknamn som nämndes var en slags ranking av vilken tjej som var mest populär. Det var "normalt"! Det var obehagligt men ingen reagerade.

En dag var vi några tjejer som skulle gå och plocka blåsippor i skogen. Ett killgäng såg oss och jagade oss. Det var lite spännande men när de hann upp oss var det inte kul längre. Den tjej som de fick tag i kastade de ner på marken och drog med gemensamma krafter ner hennes byxor och trosor. Jag är glad att jag hade en mamma som reagerade starkt när jag berättade om det.

När vi var på skolresa i femman satt de tuffaste killarna längst bak i bussen och skrek namn på tjejer som de först skulle fika med och sedan knulla. Det var lärare med i bussen men ingen ingrep. Ingen sa något. Det som hände i bussen togs aldrig upp på lektionen när vi kom hem.

När vi började få bröst var det inte ovanligt att killar i grupp hetsade varandra att ta tjejer på brösten och sticka in handen mellan benen på skolgården och i korridorer.
Det måste ha funnits lärare på skolgården och i korridorer som hörde och såg, men genom hela min skoltid pratade ingen vuxen med oss om detta. Det var "normalt", inget att ifrågasätta.

Killars kroppar var inte hemliga på den tiden. De exponerade sig gärna och kissade inför tjejer. Men det kvinnliga var en stor hemlighet. I andra klass fick killarna gå ut på skolgården medan fröken berättade för oss tjejer att vi skulle börja blöda en gång i månaden och att det betydde att vi kunde få barn. Hur det där barnet blev till berättade hon inte.

Långt senare hittade en av tjejerna i klassen en artikel i Nordisk familjebok om mannens lem som växte och blev hård som ett finger och tjock och fördes in i kvinnans slida. Vi tisslade runt boken och tyckte det var jätteäckligt.

Så fick vi hållas med våra hemligheter och det var på skolgården vi lärde oss orden kuk och knulla. Skolan förmådde inte tala med oss varken om vår egen eller killarnas sexualitet.

Ingenting om ömsesidighet, njutning, samlevnad, bara om det där barnet som kunde bli till om vi gjorde "det" – det hemlighetsfulla "det".

Ännu mindre talades det om övergrepp. Jag var glad att jag hade en mamma som stod upp för och lärde mig tjejers självklara rätt att bestämma över sin egen kropp. Det var fritidsgården som vågade tala om "det". Där hängde affischer med en vacker bild och texten "Make love not babies".

När jag väntade mitt första barn 1972 gick jag tillsammans med barnets pappa till Mödravårdscentralen i Växjö. "Nej", sa barnmorskan, "Han får inte komma in här". Efter en jobbig diskussion tilläts han vara med under inskrivningen. "Men han får inte följa med in till läkaren", sa barnmorskan strängt.

Han fick gå ut ur huset medan vi kvinnor kallades in och sattes i små bås med ett draperi för. Vi beordrades att klä av oss nakna och ta på oss en liten kort vit rock utan knäppe. Sedan fick vi gå ut i korridoren och in i varsitt rum och lägga upp oss i en gynekologstol och ligga där nakna och vänta på att läkaren skulle undersöka oss på löpande band utan tidsspillan.

Ingen hade berättat att det inte bara var läkaren som skulle komma utan ett stort gäng kandidater. De stormade in, spillde ingen tid på att hälsa. Jag hade inget ansikte, bara ett öppning mellan benen. Läkaren gick fram och utropade: "Oj, vilken stor polyp! Kom får ni se!". Och en efter en tittade kandidaterna in i mig. Det var "normalt". Inte ens barnmorskan skyddade kvinnornas kropp och integritet! Jag gick från Mödravårdscentralen chockad och förnedrad.

När dessa minnen dyker upp, minns jag att jag kände skam, att vi inte hann undan killgänget, att de tog sig rätten att dra ner trosorna, att killarna i bussen och på skolgården fick tala och sjunga om oss tjejer inte som jämlika utan som om de förfogade över oss och hade rätten att rangordna oss, att det var en normal och självklar "lek" att försöka tafsa på tjejer.

Och att en gravid kvinna var ett fodral för ett foster och ett studieobjekt för läkarkandidater. Att allt detta var normalt! Tack och lov har mödravården och läkarna en annan syn idag. Men hur är det med de andra? Är det numera "normalt" att föräldrar, lärare och andra vuxna reagerar när killar trakasserar tjejer sexuellt?

Birgitta Hult