Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Mobbning är fel, men utvecklingsstörda kan man skratta åt

- 19/01/2016, 11:20
Jonathan Lundberg skriver om mobbning.
1 av 3

Jonathan Lundberg skriver om mobbning.

Privat/TT

Jonathan Lundberg.
2 av 3

Jonathan Lundberg.

Privat

"Jag flyttar mig lite åt sidan för att visa att det finns plats. Han sätter sig bredvid mig och säger ljudligt någonting om vad han gjort under dagen, jag minns inte exakt vad det var".
3 av 3

"Jag flyttar mig lite åt sidan för att visa att det finns plats. Han sätter sig bredvid mig och säger ljudligt någonting om vad han gjort under dagen, jag minns inte exakt vad det var".

TT

Debattören: Jag kan förstå de 14-åriga tjejerna som fnittrar av nervositet åt det som är annorlunda. Men inte ni vuxna människor som tittar på utvecklingsstörda som om de vore av en annan ras.

Detta är åsiktstext i form av en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

För några dagar sedan skrev en kille här i Lund till en tjej på hennes tidslinje: “Följ med mig ut i helgen så bjuder jag på all dricka!”.

Lite plumpt, kanske lite kaxigt. Ett gäng killar började genast tagga sig i hans inlägg, och hennes tjejkompisar lajkade. De tyckte såklart det var roligt att han bjöd ut henne offentligt. Killen som skrev inlägget svarade på en av taggningarna och frågade: “Vad menar ni killar??”.

Missförstå mig rätt! Det är kul att driva med sina killkompisar. Det är kul att kommentera: “Var det henne du pratade om igår? :-)” för att genera dem inför tjejen de gillar.

Det är inte kul när killen är autistisk, och det är absolut inte kul när de som taggar varandra i hans kommentarsfält definitivt inte är hans vänner. En stund senare tog han bort sitt inlägg.

På gymnasiet busspendlade jag till skolan varje dag. En dag var bussen full, alltså full på det där svenska sättet, ni vet; hälften av platserna var tagna. En väldigt synligt utvecklingsstörd kille kliver ombord, och tittar sig runt efter en plats att sitta. Alla vänder sig utåt, bortåt, musik i öronen.

Jag flyttar mig lite åt sidan för att visa att det finns plats. Han sätter sig bredvid mig och säger ljudligt någonting om vad han gjort under dagen, jag minns inte exakt vad det var. Jag hör hur några tjejer bakom mig börjar fnissa, de som tittade ut genom fönstret tittar nu nyfiket mot oss – och det irriterar mig.

Killen pratar ganska högt, skrattar ganska högt. Jag pratar med honom, men låter honom berätta om sin dag eftersom jag märker att det är det han vill. Under de fem minuterna han var på bussen sa jag max tio ord; höll med, skrattade lite när han sa något kul, men mest bara lyssnade jag.

Seriöst, det var verkligen inget ansträngande samtal. När han hoppade av bussen sa han ljudligt “Hejdå!” och jag vinkade av honom. Klart! Han ville inte förstöra någons dag. Han ville bara prata med någon på den korta vägen hem.

Om ni haft ett barn eller ett syskon som varit utvecklingsstört: hade ni velat att människor vände sig bort från henne på bussen? Skrattade åt honom när han försökte visa känslor för sin crush?

Jag kan förstå de 14-åriga tjejerna som fnittrar av nervositet åt det som är annorlunda. Men inte ni vuxna människor som tittar på utvecklingsstörda som om de vore av en annan ras. Och inte heller ni 22-åriga, universitetsutbildade studenter som taggar varandra i en autistisk killes inlägg.

Tycker ni han är konstig? Ja, han är konstig – han är fucking utvecklingsstörd. Vad håller ni på med?

Jonathan Lundberg