Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Det är samhällets fel att jag var tjock

- 25/01/2016, 13:55 -
My Westerdahl är trött på att samhället ser ner på LCHF.
1 av 3

My Westerdahl är trött på att samhället ser ner på LCHF.

Privat/Privat

My Westerdahl.
2 av 3

My Westerdahl.

Privat

"För att bli så stor som jag blev, 170 kilo, så åt jag såklart inte enligt tallriksmodellen".
3 av 3

"För att bli så stor som jag blev, 170 kilo, så åt jag såklart inte enligt tallriksmodellen".

Privat

Debattören: Jag pekade ett långt finger till samhällets kostråd, och jag bevisade att de hade haft fel hela tiden. Deras kostråd var värdelösa.

Detta är åsiktstext i form av en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

Mitt förra inlägg, om att jag kände mig grundlurad om samhället, möttes med en del kritik. Vissa tyckte att jag inte skulle skriva "vi" (att jag ska tala för mig själv) och att jag inte kan skylla på samhället för att jag blev så fet. Det är bra att ni skriver det ni tycker, däremot står jag fast vid vad jag skriver.

För att bli så stor som jag blev, 170 kilo, så åt jag såklart inte enligt tallriksmodellen. Jag åt extremt mycket mer än så. I snitt kanske jag tryckte 200 gram choklad per dag. Jag åt inte som samhället rekommenderade mig att äta. Jag tvingades skriva matdagbok av dietisterna och den ljög jag satan i. Om jag åt de få kalorierna och den fettsnåla kost de rekommenderade mig att äta, hade jag antagligen inte varit så överviktig.

Grejen är att jag försökte. Jag försökte som fasen. Jag försökte verkligen äta som de sa att jag skulle äta. Men jag kunde inte hålla mig mer än veckor, ibland dagar, innan hunger och sug blev så oerhört stort att jag trillade dit och började hetsäta utav bara satan.

När jag misslyckades så kunde samhället säga: "Kolla, hon äter ju inte som vi har sagt. Inte konstigt att hon är fet. Hon saknar disciplin och beslutsamhet". Tänk då att jag var barn. Jag började hos en dietist innan jag var tio år, Viktväktarna som nioåring.

Till slut hade man inget val. Jag hade så låg disciplin att enda utvägen man såg var en operation. Alla de hundratusentals kronor jag kostat samhället i form av läkarbesök, dietister, astmamediciner, skolsjuksköterska, allergichocker och sjukhusvistelser hade resulterat i att jag bara blev fetare och sjukare.

Sen tillslut, när jag var 20 år och hade bantat i uppskattningsvis elva år, så började jag göra tvärtom. I stället för att äta 60 procent kolhydrater åt jag tio procent, i stället för Lätta valde jag Bregott och istället för att räkna och mäta min mat åt jag på min hunger.

Jag pekade ett långt finger till samhällets kostråd, och jag bevisade att de hade haft fel hela tiden. Deras kostråd var värdelösa. De försökte anpassa en människa efter kostråden i stället för kostråden för människan.

Jag behövde ingen operation eller mer disciplin. Jag behövde känna mig mätt och nöjd. Helt plötsligt sjönk min belastning på samhället. Jag kunde sänka mina doser medicin till en tiondel av vad de var. Jag behövde inte längre gå på regelbundna besök och jag har bara åkt in en eller två gånger akut på snart sex år, istället för en gång i månaden.

Hur bemöttes jag då av samhället? Man ser mig som farlig. Trots att jag inte längre är en kostnadspost, tvärtom – jag drar in oerhört till samhället eftersom jag är utbildad ingenjör samt bedriver aktivt en hälsoblogg, så bemöts jag med tveksamhet.

Tjocka läkare tror att jag är en tickande bomb som när som helst kommer dö av en hjärtinfarkt, jag får råd att börja äta kolhydrater igen snarast eftersom artegen föda är livsfarlig och i stället för att berömma mig så varnar man mig.

Man stympar hellre min kropp i en operation, än att medge att man har haft fel.

Och jag lackar. Samhället säger att det saknas långtidsstudier på LCHF. Men glädjande nog saknas inte det på den moderna kosten. Fetman stiger för varje år, nu är nästan 50 procent av befolkningen överviktiga i Sverige.

Vi har en diabetesepidemi, glutenintolerans och ett cancerantal som världen inte skådat tidigare. Då är det något som är fel – riktigt fel. Vi kan inte bara lägga skulden på en ökad inaktivitet, kosten är den stora hälsoposten i samhället.

Det finns de som lyckas gå ner i vikt på devisen "ät mindre spring mer". De finns de som har svårt att tappa vikt även på LCHF. Men vi finns också. Vi som inte klarar det och som rasar i vikt på strikt LCHF. Det är det "vi" jag refererar till i min text. Och min kritik av att det är samhällets mossiga kostråd som gör oss feta grundar sig på:

● Om man inte klarar att anpassa människan till kostråden, så måste vi ändra rekommendationerna. Det spelar ingen roll om de fungerar i teorin, är det inte hållbart så måste vi revidera. Det är så man gör i alla företag när man inför nya standards. Fungerar det inte, reviderar man.

● Man vägrar att rekommendera LCHF, trots att vården provat kalorisnål diet i ett antal försök. Man opererar hellre än att erbjuda en mångfald av tillvägagångssätt.

● De nationella kostråden är de som sjukvård och samhälle återspeglar. Är de fel, blir utfallet katastrofalt i alla nivåer.

● Man pekar på att de saknas långtidsstudier på LCHF. Men titta er omkring. Är den ökade fetman, sjukdomsfallen och sjukdomsepidemierna något vi kan lägga på den enskilde individens bristande moral? LCHF skyddar inte mot allt. Vi vet att LCHFare får cancer och sjukdom också, men en epidemi av detta slag måste bero på vad vi stoppar i oss.

Punkt.

My Westerdahl

---

Det här inlägget publicerades först på My Westerdahls blogg.