Jag är 15 år – men jag har sett saker ingen ska behöva se

Femton år på jorden. Vad ska vi veta? Skolk. Vem bryr sig? Internetmobbning. Vem lyssnar? Amfetamin. Var vänder man sig? Rakblad. Vad ska du säga? Ciggaretter. Var finns ni? Ångest.

Var finns hjälp? Tusen hårda ord. Vem finns där? Slyna. Hur ska vi veta? Ungdomsfängelse. Vart ska vi ta vägen? Ensam. Vi är bara barn? Hora. Vem finns där? Två shots. Vart tar vi vägen när vi inte har någonstans att gå? Våldtäkt. Vem ringer jag? Hasch. Vi är bara barn, hur ska vi veta?

”På min tid” – helt ärligt, hur många gånger har ni som barn hört en vuxen säga det? Eller du som vuxen sagt det? Nästan ingenting, gör mig så arg som att höra de orden.

Om vi säger såhär, då min morfar som är över 50 säger: ”Ja fast på min tid…” och nu är det 2015, så kan det inte vara hjärnkirurgi att förstå att samhället har förändrats och att dagens ungdomar har förändrats på dom åren.

Som tjej får du höra saker som: slampa, slyna, hora, och liknande ord. Det finns även tusen saker du kan göra fel, vilket kön du än har. Dock kan jag bara prata ur mitt perspektiv.

Tröjan som var inne i går, kan vara ”äcklig och ful” i dag. Spelar du fotboll kan du helt plötsligt klassas som en nörd. Alkohol är ett måste, om du vill vara cool, men du vill inte bli kallad alkoholist som fjortonåring heller.

Faller du för grupptryck är du osäker. Men om du inte röker, är du töntig eller feg. Ena dagen kan sex vara status, och andra kan det vara din undergång. Klär du dig i mjukiskläder, är du skabbig. Men är du för uppklädd, blir du tagen för att prostituera dig till din lärare.

Har du A på ett prov är du en tönt. Har du underkänt är du bara dum i huvudet. Är du homosexuell är du direkt ett mobboffer, eller dum i huvudet. Men lägger du en kommentar om homosexuella, är du också dum i huvudet.

Bara några av de få dilleman jag själv upplevt och vet finns, sen lägger du till press från skönhetstidningar, föräldrar, en stor ångest om gymnasium och betyg, skolarbeten, prov och samhällets krav. Samtidigt ska du försöka passa in och vara trevlig mot alla – och försök att aldrig begå ett misstag för snart vet alla om det, och det kommer inte gå ett tillfälle utan att du får höra det.

Skulle du som vuxen klara av det? Vi är inte er. Samhället har förändrats sen er tid. Vilket många vuxna tyvärr inte verkar förstå. Därför gör jag ännu ett försök att ni ska förstå.

Det näst värsta att höra från en vuxen måste vara: ”Du är bara femton år, vad vet du?”.

Vet du varför? För i hela mitt har människor sagt just det: ”Vad vet du? Du är bara 15 år. Du behöver inte oroa dig över att ha ett jobb. Du behöver inte betala hyra. Du har inte munnar att mätta.”

Du har rätt. Jag är bara 15 år. Men när jag var åtta bevittnade jag hur pappa slog min mamma blå och gul. När jag var åtta grät jag mig själv till sömns. När jag var tio år bråkade mina föräldrar så högt att hela huset skakade.

Vid tolv års ålder övervägde jag självmord. Vid tolv års ålder fick jag förklarat för mig att jag var värdelös och talanglös. Hur jag aldrig skulle kunna lyckas med något. När jag var 13 år började jag säga till mig själv hur värdelös jag var.

När jag var 14 var mina lår täckta av ärr. När jag var 14 svalde jag en burk tabletter, och blev akut slussad till sjukhuset. När jag var 14 vaknade jag upp på natten och skrek och grät för att jag fortfarande var levande.

15 år och fick förklarat för mig att min ångest och depression bara var ett skrik på uppmärksamhet. 15 år och jag lärde mig hur det kändes att bli bortstött av de som skulle älska mig ovillkorligt.

Jag lärde mig hur det var att se kärleken mina föräldrar brukade ha för mig strömma ut ur deras ögon. Jag må vara bara 15 men jag känner mig som tusen år. Jag har kämpat strider du inte ens skulle kunna föreställa dig. Jag har utstått år av smärta, och när jag bad om hjälp fick jag höra att jag förtjänade det.

Så jag kanske bara är 15 år men jag har uthärdat mer än du har i hela ditt vuxna liv. Jag kanske inte betalar räkningar, men vid 15 års ålder har jag panikattacker över den stora mängden läxor jag ska lämna in nästa dag.

Så jag kanske inte måste oroa mig över att mata mina barn, men till och med efter 13 månader i terapi får jag ångest av min kropp. Så när du säger ”du är bara 15 år, vad vet du?”, kommer mitt svar alltid vara: ”alldeles för mycket”.

Samhället och vår generation må vara annorlunda. Det finns mycket högra krav på oss, men när ni säger: ”Ni har gått över styr, på min tid…” – kom ihåg vem det var som uppfostrade oss.

Saga Engström