Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Black Week börjar om

 
Dagar
 
Timmar
 
Minuter
 
Sekunder

Jag är fängslad av rädsla – de går fria

​Camilla Blomberg berättar om sina upplevelser av övergrepp.
1 av 2

​Camilla Blomberg berättar om sina upplevelser av övergrepp.

Privat

2 av 2

Privat

Debatt | 09/02/2016 11:40

Debattören: Jag vet nu att det de äldre männen gjorde mot mig var fel. Jag är värd att må bra. Jag kan alla resonemang utantill. Men jag har svårt att känna det jag berättar om.

Detta är åsiktstext i form av en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

Privat

Bilden ovanför är tagen ur verkliga livet, för att ni ska förstå allvaret för det jag blivit utsatt för. Det här är ännu ett inlägg jag bara kan skriva om mitt i natten och som kommer ta mig flera timmar att få ner.

Jag har blivit utsatt ett flertal gånger för sexuella övergrepp av olika personer. Jag var 14 år första gången det hände, och sist var inte för så länge sedan. Jag kommer naturligtvis fingera namnen i den här texten. Jag tar bara med fragment från flera av händelserna för att det inte säkert ska gå att säga vem det var eller när det hände.

Det här är svårt för mig att skriva ned. Inte så att jag blir ledsen eller så. Men jag börjar frysa och kallsvettas så mycket att jag skakar i hela kroppen. Jag reagerar ofta så när jag känner mig rädd. Men jag tror att det är viktigt att jag berättar om det här. Om bilderboken på sjukhuset kunde hjälpa mig att förstå hur jag känner, kanske kan jag hjälpa andra med min berättelse.

Jag brukar försöka intala mig själv att det som hänt inte var så hemskt. Att bli tvingad att ta på honom mellan benen var kanske inte så farligt? Att bli nedtryckt under vattnet om jag vägra lyda var kanske bara en lek? Han som höll fram morakniven och ropa ”fitta” var ju bara drogpåverkad.

Att höra läraren säga att jag har ”snygga kurvor” var ju bara ett dåligt skämt? Läraren som sms:a om vi skulle ”mysa” frågade ju faktiskt bara? Och den där småbarnsfarsan råkade ju bara stoppa händerna innanför tröjan på mig?

Mannen som erbjöd sig att skjutsa mig hem från sjukhuset för att jag var så söt ville ju bara vara snäll? Så hemskt var det kanske inte? Jag har ju aldrig fått en skråma. Men jag vet bättre nu. Det handlar inte bara om vad de gjorde, utan om hur de fick mig att känna.

Det känns som om jag ältat allting, alla händelser, i mitt huvud så länge nu att jag inte längre vet vad som är rätt eller fel. Det är ett svårt ämne att prata om. Vad säger man när man ska berätta om det för någon? Speciellt om risken är stor att de vet vem det handlar om?

Vilka kan man lita på? Och hur säger man det? ”Tjena, hur är läget? Förresten, jag har blivit utsatt, typ, tror jag” Låter så knäppt att säga det. Jag visste inte ens i början om det var det som hänt mig.

Jag har sådana skuldkänslor för vissa saker. Var det verkligen så hemskt det han gjorde? Det enda han gjorde mot mig var att ta på mig när jag sov. Det var ju jag som inte borde ha somnat, kan jag känna.

Jag borde fattat vad han ville från första början. Egentligen vet jag nog att det inte var mitt fel. Terapeuten har också sagt det. Det var skönt att höra någon annan säga det. För egentligen undrar jag varför jag ska behöva sitta instängd av rädsla, när det borde vara han som sitter inlåst?

Vissa saker känns så pinsamt att prata om. "Han tog på mig, men jag låg nyopererad och ville inte, men han gjorde det ändå..." Kanske vill jag berätta allt. Men jag vågar inte. Kan inte. Går inte. Hur mycket jag än pratar kommer jag ändå känna att en del av mig är nersmutsad.

Det är en svår sak att inse att man blivit utsatt. Speciellt av någon man trodde sig känna. Det är svårt att bära på den här hemligheten ensam. Vissa dagar hoppas jag att ni som känner mig ska gissa. Andra dagar är jag livrädd för just det. Jag är rädd att ni kommer tänka: "Nej, aldrig han som är världens snällaste”. Jag är ledsen att behöva avslöja det, men alla var världens snällaste. För en kort stund.

Jag är rädd för att berätta och att andra kommer tro att jag är helt dum i huvudet och säkert "ville lite" som inte fatta det tidigare. Som inte gjorde mer motstånd. Som inte såg de subtila tecknen på en gång. Hur kunde jag vara så jävla dum och naiv egentligen? Det är en sak om jag själv tänker att det de gjorde inte var så hemskt, men en annan om andra dömer att det var okej och inte tar det på allvar.

Jag har fått höra att det måste vara mitt fel eftersom det hänt inte bara en gång, utan flera gånger och ut av olika personer. Då måste det ju vara mitt fel? De tycks tro att jag söker mig till problem. Jag borde annars fattat vad deras avsikter var. Jag borde inte varit så lättklädd på ett badhus. Jag skulle gjort honom till viljes och burit den svarta tighta klänningen för att han skulle slippa känna behovet av att dra i mina fula mjukisbyxor.

Jag borde inte jobbat på festivalen för det är ju "självklart" att något ska hända. Eller är det verkligen det?

Det är hemskt att få höra: ”Du ville säkert”, ”Du skulle inte svarat”, "Du ska vara tacksam att du åtminstone inte blev våldtagen", ”Du borde försvarat dig mer”, "Då hemskt var det nog inte" och ”Du borde förstått det tidigare”.

Men hör här! Allt är inte så självklart för en själv förrän man börjar lägga upp allt som egentligen hände och slår ihop allt. Det är inte så lätt att minnas det man varje dag försöker förtränga och glömma bort. Och hur ska man kunna veta att det som hände var fel när han försökt intala mig flera gånger att ”Det är okej Camilla att jag gör så här”.

Hur ska jag kunna låta bli att tro på att det aldrig var något fel, när jag varje dag önskar så hårt jag kan att det aldrig någonsin hänt? Det är för konstigt för att vara sant!

Jag har stora skuldkänslor för det här och tänker på det oftare än vad jag vill erkänna. Jag tänker ofta i banor som ”Om jag bara hade...”. Omgivningen har också skuldbelagt mig och gör känslorna av skam om möjligt ännu större.

Tyvärr är det fullt normal reaktion på en onormal situation från deras sida. Man skyller gärna på offret för att man är så jävla rädd och vet att det lika gärna kunde varit en själv som blev utsatt.

Tänker man att det är fel på offret så tror man också att man kommer undan övergrepp om man är "bättre" än dem. Man intalar alltså sig själv att det bara drabbar ”de där andra” och inte kan hända en själv.

Man vill så gärna tro på en perfekt och rättvis värld och att bara de onda skulle drabbas av hemska saker. Men jag tycker fan inte det är okej att ge mig skulden! Då har du minst lika fel som personen som utförde handlingen.

Det är aldrig rätt att gå emot någons vilja. Det spelar ingen roll vad jag gjort eller inte gjort. Det spelar ingen roll att jag var sjuk och somna, det betyder inte att det är fritt tillträde för någon annan att röra vid mig. Allt som inte är ömsesidigt är aldrig någonsin okej.

Det gör ont i mig när personer som jag trodde att jag kunde lita på inte kan stötta mig i det här. Som istället skuldbelägger mig och gör skammen värre. Som överger mig i det här svåra. Lämnar mig helt ensam.

Jag har ingen jag vågar vända mig till, ingen jag litar på, för att jag är rädd att de jag pratar med ska hata mig lika mycket som jag själv gör. Men jag tänker att om det här ändå ska ut, då vill jag berätta min version.

Jag vet nu att det de äldre männen gjorde mot mig var fel. Jag är värd att må bra. Jag kan alla resonemang utantill. Men jag har svårt att känna det jag berättar om.

Camilla Blomberg

Håller du med?