Ni som ser ner på mitt jobb – så här ser en dag i äldreomsorgen ut

Jag jobbar inom äldreomsorgen. Jag älskar mitt jobb. Inte för att jag tjänar pengar, inte för att kollegorna är underbara. Utan för att jag får så otroligt mycket perspektiv över livet när jag varit på jobbet.

Jag kan gå och oroa mig och hata mitt liv för småsaker. Sen kommer jag till jobbet där brukarna är sjuka, förlamade, sängliggandes, rullstolsburna, döva, blinda, you name it.

Och de älskar livet. Dom pratar om hur bra de har det, de berättar om sina barndomsminnen, de blir lyckliga av att någon bara sitter bredvid dem och håller deras hand.

De uppskattar det allra minsta, ett "hej" eller bara ett simpelt leende gör deras dag lite bättre.

Dagligen får jag höra och läsa om hur värdelöst våra äldre har det. Jag får dagligen höra och läsa om fördomar: "Yrket går ut på att torka skit det kan väl vem som helst göra".

"Yrket är inte tungt, hur kan det vara tungt att byta blöja och köra en rullstol?" och "Våra gamla får ingen bra mat".

Och jag är så trött på det.

För det första.

Våra äldre får otroligt bra mat. Varje morgon står en i personalstyrkan och lagar en hel frukost till de äldre.

Trots att vi är nästintill underbemannade och ibland måste vara dubbelbemannade på vissa av de boende, så försvinner varje morgon en i personalen för att laga frukost.

För det andra

Långt ifrån alla klarar av detta yrket. Yrket handlar om betydligt mer än att torka skit och byta blöja.

Det är sjukdomar, det är död, det är gråt, det är slag, det är ilska. Det är tunga lyft, det är tunga vändningar i sängen, och så vidare.

Yrket är inte bara fysiskt påfrestande utan även psykiskt. Man fäster sig vid en människa som man vet kommer avlida snart.

Man lär känna dem och deras anhöriga. Man ser dem under sina svagaste dagar. Man ser dem i smärta och sorg och även rädsla. Och det finns inget vi kan göra åt det. Vi kan bara ta hand om dem på bästa sätt. Sitta vid dem, och hålla deras hand.

Man kan även bli slagen, riven och bli kallad riktigt elaka saker. Och långt ifrån alla klarar av att bli slagen, riven och höra saker som "idiot", "hora" och "Du är värdelös".

Så jag tänker ge mig själv och alla andra som jobbar inom äldreomsorgen en stor fet eloge för att vi är så bra. För att vi lägger ner hela våra liv på att hjälpa de svaga.

Och jag skulle vilja visa alla som säger att vården och maten för våra gamla inte duger hur fel dom har.

Jag skulle vilja att alla de som säger att "vem som helst kan torka bajs och byta blöja" ska få testa på hur det faktiskt är att jobba inom vården. För att se hur länge de klarar av att "bara" torka bajs och byta blöjor, just för att själva blöjbyten och bajstorkande är det vi gör mest sällan.

Just för att visa att den största delen tid faktiskt går åt till att umgås och prata med de äldre. Just för att visa att alla inte klarar av att vara så pass medmänsklig att man hjälper en person som faktiskt behöver hjälp med att torka sig i ändan.

I dag är en sådan dag då jag inte ens ville gå hem från jobbet. Vi dukade fint och bjöd på nybakade våfflor som min kollega gjorde i köket. Vi drack kaffe och hade det mysigt. Alla var glada och kände en gemenskap.

Och det mina vänner, är det som får mig gå till jobbet.

För oavsett hur mycket pengar jag får, oavsett hur många rivsår och ord man får slängda på sig så är det den ständiga uppskattningen för det allra minsta som får en att trivas.

Den ständiga uppskattningen för att vi varje dag, varje kväll och varje natt pallrar oss till jobbet. Måndag till söndag. Januari till december. År efter år.

Uppskattningen när vi sätter oss ner och skrattar och skämtar med varandra. Uppskattningen när man går en promenad. Uppskattningen för det minsta leendet och den mjukaste klappen på kinden. Uppskattningen och glädjen till livet som även den svagaste känner är det som får en att vilja gå till jobbet.

Jag har tack vare mitt jobb lärt mig att se på livet som en lek. Allt behöver inte vara på blodigt allvar. Och livet kommer alltid pröva oss, ge oss hinder. Men bara för att vi har det lite jobbigt så betyder inte det att vi inte ska uppskatta det lilla vi har.

För kan de som faktiskt ligger i sängen och väntar på döden förmå sig att skratta och njuta av varje dag, då kan bannemig vi göra det också.

Jessica Karlsson