Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Så här var min helvetesvistelse hos den svenska sjukvården

Una Lucia Crnkovic berättade i ett facebookinlägg om att vara inlagd patient på sjukhus. Den hemska svenska sjukvården i Sverige behöver uppmärksammas, både den fysiska och psykiska, skriver hon.
1 av 3

Una Lucia Crnkovic berättade i ett facebookinlägg om att vara inlagd patient på sjukhus. Den hemska svenska sjukvården i Sverige behöver uppmärksammas, både den fysiska och psykiska, skriver hon.

Privat

Una Lucia Crnkovic.
2 av 3

Una Lucia Crnkovic.

Privat

3 av 3

Privat

Debatt | 18/02/2016 13:01

Debattören: Så det som krävs för att man faktiskt ska få hjälp är alltså att man ska ha en tydlig uppmärksammad tumör eller bruten fot de snabbt kan gipsa om för att få hjälp. Detta är ingenting vi kan blunda för längre.

Detta är åsiktstext i form av en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

Jag tänkte uppmärksamma den dysfunktionella vården vi har i Sverige och hur utsatt man är som enskild patient.

Varning för att somna, skrika, eller skratta.

För fem dagar sedan åkte jag in med ambulans till Lunds universitetssjukhus, jag hade för fjärde gången på mindre än två år akut smärta i nedre delen av ryggen.


Efter ett gott bemötande på akutmottagningen får jag reda på att jag måste läggas in då jag har över en liter urin i blåsan. Kissfunktionen har som tidigare tre gånger lagt av för att smärtan varit för intensiv.

Man beslutar att sätta en kateter. När en läkare väl kommit pratar hon med mig och talar om att man under morgondagen ska göra en MR för att se om det är något allvarligt fel, under tiden sätter en sjuksköterska in en venkateter (en nål med slang) i armvecket där jag får dropp.

Någon timme senare kommer läkaren tillbaka och talar om att det saknas vårdplatser och att jag därför ska läggas in på barn och ungdomssjukhuset. Jag flyttas dit och välkomnas av sjuksköterskor samtidigt som de småfnissar åt att jag som vuxen hamnat där.

Efter ett tag känner jag att det ömmar mer än normalt i armvecket och jag tillkallar sjuksköterskor som menar på att det kan kännas obehagligt. Jag talar om att jag är van vid hela karusellen men att det gör mer ont än normalt, återigen menar hon på att det är normalt.

Ett par minuter efter att sköterskan lämnat rummet går venkatetern av och blod sprutar ner mig både i ansikte och bröst, det blev ett smärre blodbad. Jag tillkallar personal som ger responsen, "Ojdå, som det kan gå" samtidigt som hon fnissar. Under natten proppas jag med smärtstillande medel (morfin) trots att jag säger att detta inte kommer hjälpa med tanke på tidigare erfarenhet.

Dagen efter är det tid för min MR och jag har tidigare och innan talat om att jag lider av klaustrofobi och tycker processen är fruktansvärd. Jag skickas in häftigt och utan medkänsla, återvänder till avdelningen för att 20 minuter senare kallas tillbaka för ytterligare bilder som varar mer än dubbelt så länge än den tidigare trots att de lovade att det skulle gå snabbare.

Jag måste dessutom ha ett galler för ansiktet. Ingen hänsyn.

En stund senare på avdelningen träffar jag en läkare som menar på att det är mycket konstigt och inte troligt att jag fortfarande känner smärta, då cancerpatienter minsann får likvärdig smärtlindring då deras smärta försvinner.

Och att MR-bilderna inte visade annat än diskutbuktningar som var vanligt och inte smärtframkallande. "Människor lever med det här dagligen."

Och att katetern minsann ska ut för att ingenting förklarar att jag inte kan kissa. För er som inte vet är det ett smärre helvete att sätta in en kateter, till och med för mig som har en relativt hög smärttröskel.

Sjuksköterskorna agerar på läkarens ordinationer, slutar ge mig stark smärtlindring och övergår endast till Alvedon. I samma veva äter jag för första gången då jag varit på fasta sen jag lades in för en eventuell akutoperation, som inte prioriterades.

Ett par sekunder efter att jag tagit sista skeden av en deciliter filmjölk spyr jag åt alla håll, vilket jag fortsätter göra även om jag dricker. Detta leder till att man sätter in en ny venkateter med dropp och efter att jag i cirka 90 minuter klagat på magont i nedre delen av magen gör man ett ultraljud där man ser att jag har närmare 1,6 liter urin i blåsan.

Och själv blir jag inte ens kissnödig om jag så trycker på magen. Trots detta sätter man inte in en kateter tillsvidare, utan sätter bara in den, (helvetessmärta), tappar mig, och plockar sedan ut den.

Min smärta i ryggen fortsätter, jag får fortfarande inte behålla någon mat, jag har inte bajsat på fem dagar, jag har buksmärtor och kan inte kissa. Fortfarande kvar på barn- och ungdomssjukhuset utan att ha fått prata med en vettig människa.

Efter att min blåsa fyllts på ytterligare beslutar man att sätta in en kateter ändå. Efter flera försök fram och tillbaka och oförklarliga smärtor i alla delar av kroppen utsätts jag för en obeskrivlig smärta i min punani/vagina.

Nämligen fastnar en av sjuksköterskorna i katetern efter att den satts på plats så den slits ut med ett ryck. Jag brister i tårar och somnar efter någon timme efter en spruta morfin då jag heller inte kunnat behålla några tabletter.

Helgen är förbi, och på måndagen träffar jag barnortopedläkarna när de går sin rond och får även träffa en sjukgymnast som upptäcker och tror att smärtan inte har med ryggraden att göra, utan snarare bäckenet och svanskotan.

Jag tvingas göra rörelser och vrålar rakt ut, som ett spädbarn med kolik. Jag har fortfarande återkommande kräkningar, kan inte kissa, ont i magen och fruktansvärd ryggsmärta. Jag är även uttorkad.

Då de beslutar att sätta in min andra droppåse sen jag kom dit. Efter en stund känner jag samma smärta i armvecket som någon dag tidigare och säger ifrån men blir avvisad på samma sätt. Några minuter går och snart sprutar droppet ut genom förbandet. Venkateterna har alltså gått av igen.

Dagen fortlöper, och när klockan slår sex väntar jag en middag. Men klockan hinner bli 18.20 utan mat så jag ringer på de ännu en gång och snart visar det sig att de glömt att beställa mat till mig. Men det gör ju inget, "för jag spyr ju ändå bara upp det".

Jag slumrar till efter cirka en halvtimmes hallucinerande och någon timme senare blir det liv i mig och jag tillkallar personal som jag frågar om det var så att jag drömde att det varit en läkare hos mig eller om han faktiskt hade varit där.

Hon går för att se efter och återkommer med information att han varit inne och pratat med mig. Läkaren har alltså uppdaterat mig och läget när jag legat och sovit framför honom.

Kvällen går utan mat, utan dropp, utan smärtstillande och utan tillsyn. Jag ligger vaken framåt småtimmarna och känner en akut smärta mellan benen. Efter tjugo minuter kommer det en sjuksköterska och snart visar det sig att katetern satt fel och orsakat mindre sår och blod i underlivet. Jag ligger även och plaskar i cirka en liter urin i sängen.

I morse var det tisdag morgon och jag var trött på komediserien på Lunds universitetssjukhus och krävde att få åka hem. Innan jag skrevs ut fick jag träffa läkaren som var inne hos mig kvällen innan och frågade honom på fullaste allvar vad han höll på med kvällen innan.

"Ja, du sa inte så mycket och gav mig ingen respons så jag valde att gå."

"Det är nog klokt att uppsöka läkare på vårdcentralen där du är skriven om din smärta fortlöper."

Så det som krävs för att man faktiskt ska få hjälp är alltså att man ska ha en tydlig uppmärksammad tumör eller bruten fot de snabbt kan gipsa om för att få hjälp. Detta är ingenting vi kan blunda för längre. Det måste uppmärksammas, artiklar måste skrivas och vi måste skrika högt för att få vår röst hörd.

Stor eloge till er som orkade läsa hela texten, ni som känner er berörda får mer är gärna dela denna text.

För den hemska svenska sjukvården, både fysiska och psykiska måste uppmärksammas!

Una Lucia Crnkovic

Håller du med?