Alexander Karim: Hade vi kallat flyktingarna våldtäktsmän om de var vita?
Alexander Karim: Om de lyssnade på Beatles? Skulle vi låta dem svälta? Skulle Medelhavet vara ett hav av barnblod och tårar? Skulle media utmåla dem som våldtäktmän och mördare?
Alexander Karim är skådespelare.
Twitter: @AlexanderKarim
Om de åt korv med bröd och ketchup?
Om de talade ett språk vi kände igen. Kunde. Lärde oss i skolan. Om vi kände dem genom musiken vi lyssnar på, maten vi äter, städerna vi besökt dussintals gånger. Om deras tatueringar föreställde fotbollslag vi hejat på? Om deras favoritöl var densamma som vår. Eller om den inte var det så kunde vi skåla med varsin bryggd åt vår charmiga olikhet.
Om deras små lekte som våra. Om de läste Pippi för sina barn? Om de hade varit britter, amerikaner, fransoser, kanadensare?
Hade vi punkterat deras båtar? Bränt deras förläggningar, skanderat utanför deras bussar när de anlände? Vad hade blivit vår berättelse? Hade det hetat Flyktingkatastrof, kris, kaos?! Eller hade vår historia fått ett annat narrativ?
Hade de vita bussarna tagits i bruk och kanske på riktigt gjort de hjältar av oss vi så felaktigt tror att vi var under kriget? Räddarna. Hade vi vänt på begreppen? Hade bilderna som kablades ut i stället föreställt levande barn på stränder. Hade vi kunnat se på dessa människor som just människor om de påminde om våra vänner?
Om de lyssnade på Beatles? Skulle vi låta dem svälta? Skulle Medelhavet vara ett hav av barnblod och tårar? Skulle media utmåla dem som våldtäktmän och mördare? Tjuvar och gatuslödder?
Om vi kunde samma vitsar, samma anekdoter? Om våra spellistor påminde om varandras? Om deras drömmar återspeglade våra egna? Om de var ofarliga? Om de var som vi?
Men det är de ju. De har spellistor, favoritlag, drömmar och förhoppningar. De hade wifi-strul och kraschade hårddiskar. Favoritfilmer och hobbys. Dåliga hårdagar och slut på bindor. De har en första kyss och en förlorad oskuld. Bästa vänner som kommit och gått.
Skrapade knän, snoriga näsor och brustna hjärtan. Jobbstress och livspussel. Trötta barn med hängande huvuden släpande på sina väskor till skolan.
Nu, samma barn, livlösa i ett hav av orangea västar.
Då återstår bara en fråga: Hade det sett ut som det ser ut nu – om de var vita?
