Jag är rörig, jag fuskar, jag är känslig – men det är helt okej

Vad är det som gör att vi stör oss på andra? Varför får besserwissern i fikarummet oss att explodera inombords? Eller varför irriteras vi av den långsamma damen i kassan? Jag skulle svara obalans.

När du är i balans då dömer du inte andra. Du stör dig inte på andra. Du irriterar dig inte på andra. Ett bra riktmärke för att kolla av ditt eget välmående är att se hur dina tankar går just nu i relation till andra människor. Irriterar du dig mycket på din sambo? Stör du dig mycket på dina jobbkollegor eller föraren i bilen som snodde din parkering?

När du dömer andra är det för att du är i obalans och dömer dig själv. Om du istället för att lysa ficklampan på andra och stör dig på deras brister, i stället vänder den mot dig själv, då kommer du att upptäcka att dina hårda tankar om andra även inkluderar dig själv.

Du stör dig kanske på din vikt, på att du äter för mycket sötsaker, för att du känner dig dum, eller för att du känner dig sur och grinig. Grejen med ficklampan är att vi egentligen inte vill ta hand om vår egen skit. Vi vill inte ta ansvar för vårt eget välmående, vad vi gör och inte gör. Så istället riktar vi den på andra och koncentrerar oss på deras fel och brister. Vi blir experter på att säga vad andra ska göra och hur de ska tänka eller handla.

Det känns skönt för då slipper vi ta ansvar över våra egna tankar. Det krävs stort mod för att vända på ljuset, lysa på dig själv och se dina brister. Vad du behöver jobba på eller ta tag i. För när du gör det kommer du troligtvis att komma i kontakt med saker som inte känns så roliga.

Du kanske inser att du själv ljuger, manipulerar, är lat, fuskar eller pratar skit, (vilket vi alla gör ibland) och det kan vara en jobbig insikt. Det är här den svåra biten kommer in, att lära sig älska sig själv med alla dessa brister.

Att lära sig självkärlek, att älska dig själv trots dina fel och brister. Ja det kanske är klyschigt, men när du älskar dig själv med dina brister så är du i balans. Du kommer då automatiskt sluta döma andra. Du kommer se folk för vilka de är, att de också har brister precis som du och att det faktiskt är helt okey. Världen blir inte längre uppdelad i svart och vitt eller delas upp mellan onda och goda.

Dömande kommer alltid till i brist av självkärlek. Tänk om du i stället för att hata kunde bli galet kär i dina brister? Jag har slutit fred mig själv och har faktiskt börjat uppskatta mina brister som tillför en rolig touch i min personlighet.

Jag är högljudd. Jag är rörig. Jag överdriver. Jag fuskar. Jag är impulsiv. Jag är storlek 38/40. Och jag är känslig. Och vet du vad? Det är helt okej. Känslig har länge varit den egenskap som jag hatat mest hos mig själv (och även hos andra). Känslighet var länge för mig förknippat med svaghet.

För många år sedan, långt innan jag insåg betydelsen av detta, sa Angelica, en nära vän till mig, att jag var överkänslig en gång när vi bråkade. Jag blev rasande och bröt kontakten med henne under lång tid (eh nä jag var verkligen inte överkänslig).

I dag är det den egenskap jag älskar mest med mig själv. I den egenskapen sitter även mina styrkor, som att jag enkelt kan känna in och förstå personer. Min glöd som gör att jag brinner för att hjälpa andra. Här sitter även min tacksamhet och min kreativitet.

På samma sätt älskar jag även Angelica och hennes brister, att hon alltid säger vad hon tycker, är en av de egenskaper jag uppskattar mest hos henne i dag.

Jag har kommit så pass långt att jag nu faktiskt tycker att det är skönt att få en näsbränna emellanåt. Jag är inte rädd för att göra fel. Utan varje näsbränna är ett steg längre i min egen utveckling.

Så ni modiga själar därute. Våga vända ficklampan.

Ann-Catrin Mattsson

Detta inlägg vill jag tillägna min fantastiska syster Rebecca som är min alldeles egna personliga och andliga coach. Hon har både gett mig inspiration och verktyg till min utveckling. Utan henne skulle jag inte vara halvvägs där jag är idag. Tack för att du finns.