Det här är min mage – den är fantastisk
Debattören: Men något jag har gjort sedan detta ändrade mitt liv är att infinna sig själv med att det är fint att vara annorlunda. Man ska våga stå för den man är och vad man vill vara. Ingen annan äger dig förutom dig själv!
Sofia Händén är 22 år gammal. Hon bor i Sydney, Australien och är fashion- och livstilsbloggare.
Hon finns på Instagram som @sofiahanden. Följe henne på bloggen By Sofia.
Det är lite svårt att veta vart jag ska börja, resan har varit så lång! Men allt började för 13 år sedan. Det var där allting började när jag var åtta år gammal, året jag skulle fylla nio. Över en natt fick jag diagnosen allvarligt sjuk.
Jag hade länge gått med starka kramper och smärtor i magen. Mamma som då jobbade på barnavdelningen på sjukhuset klämde och kände. Laktosintolerant, förstorad njure men även hon kände att något var fel.
En kväll fick vi åka in och redan dagen efter var ett nytt besök för röntgen. Mamma, pappa och lilla jag satt i ett stort vitt sjukhusrum och väntade in läkaren. Diagnosen var att jag var svårt sjuk, en stor tumör hade hittats i magen och det var allvarligt. En chock för hela familjen och från den dagen förändrades mitt liv för alltid.
Redan dagen efter gick bilen mot Akademiska sjukhuset i Uppsala för större prover. Biopsi, blodprover, kolla hjärtat, förberedelser och försöka få fram mer fakta om vad för tumör som fanns där i min mage. En operation som skulle ta en timma slutade i nio timmar, då det uppstod komplikationer.
Det här var under flera veckors tid som jag nu samlar ihop i ett.
Den stora operationen var i gång och när de på barnkirurgen (känsliga läsare varnas) öppnade min mage så var tumören jättestor och satt fast i mina organ. Vilket inte riktigt var planerat. Så i det stora hela så visste de inte vad de skulle göra, de fick ringa in en specialist från vuxenavdelningen som fick utföra operationen på mig och tack till denna människa som räddade mitt liv.
Ut fick de en tumör på ett halv kilo ur min lilla mage och var stor som en apelsin eller som en mans två knytnävar. Ja, vad ska man säga det är helt ok att säga usch. Det var en så kallad teratom (varning googla ej). Men det var en tvillingtumör som det kallas, då de fanns anlag till hår, naglar och tänder.
Det var på något vis min tvilling som redan i mammas mage kom in i min mage och har sedan jag föddes vuxit i min mage.
Det var väldigt komplicerat och ovanligt och de var tvungna att ge mig en helt ny mage. Bort med delar av tunntarm och bukspotskörtel och sen sy ihop och hoppas på det bästa. Det var tufft! Jag var väldigt dålig, redan första veckan blev jag sämre och de hittade att jag hade bukhinninflammation och fick akut åka in på operation igen.
Veckor på sjukhuset av rehabilitering från att komma upp ur sängen, gå på toaletten själv, äta eller ens orka gå ut. Det var en tuff period inte bara för mig, utan även för familjen runt omkring.
Jag kunde inte äta till en början och fick lära känna en helt ny mage och kropp. Dock med slangar jag aldrig skulle bli av med. Vet att ni undrar väldigt mycket om slangen på magen. Den har inte funnits med sen första början utan hade en annan slang som kallas central venkateter (CVK).
Den satt vid högra bröstet och gick in i halsen in till ett stort blodkärl där jag fick näring till en början den hade jag ett längre tag. Dock hände en sak då jag tappade min hamster under sängen och råkade sätta knät på slangen och ryckte ur den. Tydligen hade jag suttit på golvet och trott att jag skulle dö men det löste vi med att åka in och operera in en ny.
Jag hade en patrull som kom och fixade allting åt mig på morgonen och kvällen, tills min älskade mamma och pappa lärde sig att fixa allt. Rullstolen blev min bästa vän tills min kropp kom tillbaka och kunde börja gå igen. Sen åkte jag även på en blodförgiftning mitt i allting som gjorde mig än en gång väldigt svårt sjuk.
Fick ligga isolerad på sjukhuset men är man envis så är man. Något min läkare alltid sa att någonting som får mig att gå långt så är det min envishet. Även där när jag hade massa tabletter att ta som jag hade så svårt för så slutade det med att tvinga läkarna smaka och se hur äckliga de var på mina läkarbesök vilket ofta då var flera personer.
Det har varje år varit en resa med nya utmaningar och saker som har hänt, allt från att komma tillbaka till skolan, få extra näring om dagarna samt nätterna samtidigt vara smal och omgivningen tycker man äter för lite. Ibland är det för lätt att säga till folk vad smal du är, ät lite mer mat medans om någon är lite överviktig är det helt fel att säga något.
Men något jag har gjort sedan detta ändrade mitt liv är att infinna sig själv med att det är fint att vara annorlunda. Man ska våga stå för den man är och vad man vill vara. Ingen annan äger dig förutom dig själv! Jag accepterade mig och har därför aldrig i stort sett haft problem att visa det. Ärret, min slang, alla mina små ärr på kroppen är ju jag.
Mina 22 år i denna värld har jag lärt mig alldeles för mycket om motgångar vilket har fått mig till den jag är idag, att våga stå för den jag är, våga acceptera och genom det alltid vilja få folk i min omgivning att känna likadant.
Jag tror på kärlek och omtanke oavsett och du gillar det så kanske någon annan älskar det. Då ska den få göra det! Vi alla är människor och av lärdom att livet kan tas ifrån dig över en dag, en minut eller sekunder så känner jag att vi har inget att ta till spillo och vem kan sprida för mycket kärlek till världen?
Jag vet inte hur länge jag får stanna här och jag är evigt tacksam att fått en andra chans som inte min älskade far fick. Genom mina erfarenheter har jag inte tid att lägga dålig energi utan fokuserar på mitt liv och vad jag kan göra med de erfarenheter jag varit med om och driva det vidare till människor runt omkring.
LÄS MER: Sluta utgå från att alla är hetero
Än idag lever jag med ständig kamp med saker jag fått acceptera att jag får leva med resten av mitt liv.
Det är alltid ett projekt att göra dessa saker som jag gör idag, reser runt i världen. Jag är fortfarande bunden till sjukhuset då jag troligtvis aldrig blir av med slangen. Navelsträngen jag aldrig får klippa, men jag accepterar det. Det är inte alltid en dans på rosor men låt en aldrig sluta kämpa!
Detta ska aldrig hindra mig från att leva mitt liv fullt ut! Vilket jag önskar alla andra också känner oavsett problem eller handikapp!
En tacksamhet jag ständigt blir påmind om är alla människor runt omkring mig som alltid accepterat mig, aldrig fått mig att skämmas eller mått dåligt oavsett om det handlade om att gå med dropp och slang i en väska på skoldagarna, gå ifrån lektionerna för att äta gräddglass och wienerbröd. Ja, ni hör ju, eller behöva en sond för maten jag inte åt upp. Finns så mycket!
Vet att ni många undrat om just min mage och letat efter svar, hoppas ni fick några svar och jag skriver gärna mer. Fråga om du har frågor, sprid om du vill sprida och glöm inte att sprida extra mycket kärlek och lev fullt ut.
Vem vet när din dag är din sista?
Sofia Händén
