Män fick mig att hata andra kvinnor

- 31/03/2016, 09:10 -
Fanny Åström skriver om systerskapet och hatet inom det, format av patriarkatet.
1 av 3

Fanny Åström skriver om systerskapet och hatet inom det, format av patriarkatet.

Privat/TT

Fanny Åström.
2 av 3

Fanny Åström.

Privat

"Kunde jag göra om det skulle jag säga; ni är vackra. Ni är krigarkvinnor. Vi är alla krigarkvinnor för vi har hållit våra huvuden högt när vi armbågat oss fram genom den oformliga massan."
3 av 3

"Kunde jag göra om det skulle jag säga; ni är vackra. Ni är krigarkvinnor. Vi är alla krigarkvinnor för vi har hållit våra huvuden högt när vi armbågat oss fram genom den oformliga massan."

JONAS EKSTROMER/TT

Debattören: Jag tror att det är viktigt att vi förlåter varandra. Vi har alla varit elaka mot en medsyster, men skulden är inte våran. Det är dags att vi lägger den där den hör hemma.

Detta är åsiktstext i form av en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

Ofta får en höra att det är kvinnor som är elaka mot kvinnor, det vill säga att det är kvinnorna själva som förtrycker varandra. Detta bygger på en total blindhet inför hur patriarkala strukturer fungerar.

För att förstå patriarkatet måste en förstå att det finns något som heter internaliserat kvinnohat. Det vill säga; kvinnor som är elaka mot varandra för att de har lärt sig att hata kvinnor av män.

Låt oss gå på en rundvandring i min barndom:

Jag minns att det var meningen att jag skulle skämmas över min kropp. Stå där framför spegeln och jämföra. Det är ju så det brukar porträtteras; kvinnor som förtrycker kvinnor. Som om det bara fanns oss. Som om vi redan levde i matriarkatet.

Matriarkatet var alltid dåligt. Krigarkvinnor som slogs tills sin egen undergång.

Tidigare; jag minns att jag vaknade naken när en av mina lekkamrater, en liten man, frågade varför jag inte hade kläder på mig.

Senare var det kvinnorna som kommenterade mig, men det var alltid männens ord. Som de hade hört. Och männen slutade förresten inte.

Det var hånfulla viskningar med tillräckligt många skolbänkar emellan dem och läraren för att inte höras. De var smarta.

Det fanns systerskap också men det drunknade i allt annat. Drunknade i ändlösa mängder vatten och hetsträning. Gemensam självsvält och en anorektikers irritation. Drunknade i männens heliga bedömande blickar.

Så, tillbaka till nutiden.

Systerskapet drunknande i kvinnohatet som kom från alla håll. Det gick inte att värja sig emot. Det finns utvägar, men det är få och oerhört väl gömda.

Det är som att stå mitt i en ström av människor som obönhörligt går mot sin egen undergång och försöka hitta någon som vill följa med en till det postpatriarkala samhället. Alla säger nej. Nej, nej, nej.

Innan jag avsluta vill jag bara be om ursäkt:

Förlåt D för att jag kommenterade din mustasch så att din mamma fick säga till mig på skarpen, och förlåt för att jag ändå inte fattade.

Förlåt Y för att jag sa att dina bröst var små så att du blev tvungen att förolämpa mina alldeles för stora vårtgårdar.

Förlåt M för att jag avslöjade att du bantade som liten så du var tvungen att skämmas, inte bara för övervikten utan även för dina plågsamma försök att bli av med den.

Förlåt för den roll jag hade i det stora hela. Kunde jag göra om det skulle jag säga; ni är vackra. Ni är krigarkvinnor. Vi är alla krigarkvinnor för vi har hållit våra huvuden högt när vi armbågat oss fram genom den oformliga massan.

Jag tror att det är viktigt att vi förlåter varandra. Vi har alla varit elaka mot en medsyster, men skulden är inte våran. Det är dags att vi lägger den där den hör hemma.

Fanny Åström