Nej, inte alla män – men hur gör det mig och andra kvinnor trygga?

En 17-årig tjej är på fest. Hon går, efter att ha badat i vattnet, in i huset där festen äger rum för att duscha. I badrummet följer en kille i samma ålder med henne in och för in sina fingrar i hennes underliv trots att hon upprepade gånger säger ”nej”.

Han är adlig och efteråt, då tjejen gråter, hånskrattar han åt henne.

En kvinna i 20 års åldern blir slagen, våldtagen och sedan utkastad naken i trappuppgången av sin dåvarande pojkvän.

Senare i rätten blir hon dömd att betala hans jacka hon vid tillfälle slitit sönder då de bråkat. Han blir också dömd. Hon har betalat tillbaka. Det har inte han.

I en lägenhet blir en ung kvinna biten och slagen av sin sambo. Han säger sig vara feminist.

På en födelsedagsresa blir en kvinna slagen i ansiktet av sin pojkvän under ett bråk samtidigt som hon blir kallad hora. Han lever annars lyxliv på Stureplan.

En tjej på 16 år somnar på en fest. Hon vaknar av att en kille har sex med henne. Hon protesterar, gång på gång, men han slutar inte. När han är klar tycker han inte att hans agerande var felaktigt, hon sov ju.

Jag önskar att dessa händelser endast kunde var korta sekvenser av påhittade historier. Att det bara var fiktion. Men det är de inte. Dessa rader är verkliga händelser som riktiga kvinnor vart med om.

En av dessa kvinnor är jag. De andra är bekanta, vänner, nära, familj. Vi är långt ifrån ensamma.

85 procent av alla våldsbrott som anmäls är mäns våld gentemot kvinnor och hela 99,5 procent av det sexuella våldet utförs av män enligt Brå. Detta är skrämmande höga siffror och de går inte att vifta bort.

Ändå är det ofta exakt det som händer, vi blir ifrågasatta, både av systemet men också av vänner eller bekanta.

Jag vet inte hur många gånger meningen ”fast inte alla män!” utropats då jag själv eller en väninna berättat om det strukturella problem vi lever i, och tio gånger av tio är även dessa personer män.

Jag blir inte längre förvånad över den här reaktionen, det är vardagsmat. Dock blir jag arg och frustrerad varenda gång det händer. Självklart våldtar inte alla män. Självklart slår inte alla män. Punkt.

Men detta är inte vad vi pratar om. Det vi pratar om är statistiken över våldtäkter och våldsbrott och där är män överrepresenterade, överallt.

Detta är fakta och hur mycket män än vill skrika ut sin oskuld tar det fortfarande inte bort en enda liten procent ur dessa mätningar.

Det hjälper inte heller mig eller andra kvinnor att känna sig mer trygga eller bearbeta det vi faktiskt blivit utsatta för.

Därför vänder jag mig nu till dig, du man som anser att det viktigaste är att få din röst hörd i debatten om oss, vår säkerhet. Ta ett steg tillbaka, lyssna, erkänn att detta är ett problem och fråga ”vad kan jag göra”.

Sen berättar du vidare till dina vänner och de i sin tur till sina.

Problematiken kring våldtäkter och våldsbrott, machokulturen och patriarkatet löser vi inte på en dag. Men om alla gör något kommer vi framåt. Och jag kan inte acceptera att vi stannar här.

Inte för min skull. Inte för mina väninnors skull. Inte för mina framtida barns skull. Det är helt enkelt inte good enough."

Elin Salenstedt