Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Marcus Birro: Första maj är till för alla fega politiker

- 01/05/2016, 10:09 -
Första maj.
1 av 3

Birro.

Privat / TT

Debatt. Politik. Första maj.
2 av 3

Marcus Birro.

Privat

Sveriges politiker.
3 av 3

Första maj-tåg.

Mats Andersson / TT

Marcus Birro: "Runt om i vårt land kommer medelmåttiga politiker hålla medelmåttiga tal. Ingen kommer våga eller orka att på allvar ta människor på allvar."

Detta är åsiktstext i form av en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

Jag gick inte i mitt första första maj-tåg. Jag satt i vagn.

Min pappa var engagerad i både fackföreningsrörelse och dåvarande VPK. Vi promenerade under de röda fanorna och försökte hålla 68-rörelsens sista suckar vid liv.

Sedan blev jag punkare och satt under flera fina år på Gillestugan vid Järntorget i Göteborg och såg folk samlas medan vi log under lugg och drack starköl ur butelj.

En gång slog jag publikrekord under en första maj när jag talade i Ludvika och jag har slagits för barnens rätt som talare i Uppsala.

Jag har tillhört det här landet och jag har blivit utspottad som en svart kröna av det här landet. Nu är jag punkare igen. Jag är fri, fattig och oberoende. Men detta hela kompliceras av att jag nu har barn att försörja och jag hade väl kunnat hacka i mig läget om det varit så att jag inte räckt till, om det faktiskt funnits anledningar för chefer och arbetsgivare att vägra ge mig en chans. Men det handlar ju inte om det. Det handlar om att jag “föll ur nåden” som man säger. Det handlar om att jag fick först och fick ta smällarna. En litterär minröjare.

Det gör mig inte till en bättre människa än någon annan. Det gör mig inte heller till ett offer. Men låt oss tala klarspråk.

Jag tillhör en helt ny sorts underklass i det här landet. Att inte kunna få något arbete förenar mig ned tusentals andra. Men att inte kunna få jobb på grund av en demokratiskt systemkollaps är delvis en ny grej. Jag har blivit en dissident i mitt eget land. Jag är inte ensam, vi är några stycken som fått “de godas” mörker kletade på oss och detta mörker talar sedan till resten av flocken som löper likt drogade byrackor åt samma håll…

Jag är sur på att medelmåttorna premieras. Jag är sur på det här landet som kollektivt och konsekvent kan hålla en man tillbaka utan att någon egentligen vet varför. Runt om i vårt land kommer medelmåttiga politiker hålla medelmåttiga tal. Ingen kommer våga eller orka att på allvar ta människor på allvar.

För det är just detta jag inte begriper. Ser ni inte med vilket utsökt förakt politiker talar till er? Märker ni inte att de ser på er så idioter? De vill styra och ställa med er och när de inte kan det längre blir de rådvilla, förvirrade, avslöjade.

De är bara tomma skal, kulisser ställda framför en smutsig bakgård.

Hur kan ni ens överväga att ge dem er röst, er demokratiska välsignelse? Det är helt obegripligt. Er slätstrukenhet provocerar mig. Ni finner er i allt.

Vi skulle behöva en gerillarörelse av Guds nåde i det här landet. Vi skulle behöva en revolution av undersköterskor och arbetslösa, av svikna och mobbade, av unga män på landsbygden, av ensamma hemmafruar från Hedemora, från mattkassebärarna i ösregnet på gågatan i Piteå, av alla som upplever hur politiker och media våldför sig på deras land, på hur allting vacklar, på hur de körs över gång på gång.

Ni duger till något annat än att ligga och pilla i hjulspåren där de politiska korrekta dundrat fram. Men ni måste ta ansvar över ert eget liv. Det räcker inte att klottra ner några sura rader på Facebook. Ni måste ut, ni måste upp, ni måste samla er. Media och politikerna har klättrat in i samma båt och ror den där ekan som två dårar.

De hivade ur staten och kapitalet och ror så hårt de kan undan från just de människor, ni, som de är satta att representera. Och ni finner er i det! Det är obegripligt.

Jag är inget offer. Jag äger inte ens den där offerkoftan som idioterna skriker om att jag alltid har på mig. Jag har under hela mitt liv använt mitt eget liv som förklaringsmodell för att belysa ett tillstånd, både hos mig och hos landet.

Jag köper inte skitsnacket runt min person och mitt land. Jag köper inte lögnerna, förtalet, de hatiska vykorten, attackerna mot min blogg, spottloskorna bakom min rygg, gamla värdelösa vänner som säger upp bekantskapen, jag köper inte det ständiga förtalet. Jag vägrar mig rätta i något led. Jag vägrar köpa lögnen om det goda hatet. Jag vägrar hålla käften.

Jag vägrar rätta mig efter samtidens perverterade längtan att acceptera allting, att inte visa sig sårbar. Jag ÄR sårbar. Jag är ledsen. Jag blir arg när människor ägnar tid åt att medvetet ljuga och förtala.

Jag är stolt över min mänsklighet. Den påminner mig om vem jag är och varifrån jag kommer.

Sverige är ett fantastiskt land. Men Sverige är ett förljuget land. Vi har medelmåttiga politiker och patetiska ledare som knappt skulle kunna få ihop Melodikrysset utan att fuska.

Det är hemskt och patetiskt att ägna mer än en enda minut åt svensk samhällsdebatt. Det skriks överallt. Alla bara skriker. Det är flottigt, svart och motbjudande. Det är enfaldigt, vulgärt och förutsägbart. Allt som skaver stoppas undan.

Jag avskyr att samhällsklimatet i det här landet har kedjat mig runt den här löjliga lilla stolen som är svensk offentlighet…

Jag avskyr hur vänstern blivit en del av den motbjudande revyn som är svensk poltik. Jag tycker så illa om alla förbannade politiskt korrekta små soldater som tindrar om sitt rena samvete med ena lungan och blåser svart syra åt meningsmotståndare med den andra…

Jag avskyr alla fega politiker som håller käften om allting och talar med svart tunga om resten. I dag är det första maj och då ska de där tunga farbröderna traska framför sin blåsorkester längs fula gågator och vifta med små röda vimplar framför kamerorna och de ljuger så hårt och så länge att de tror sig själva.

Det är DERAS samhälle de protesterar emot. Det är deras egen skapelse, detta missfoster av demokratiska charader, som de applåderar i sina vantar…

De släpade ner mig i källaren, de jävlarna. De städade undan spelet. De knuffade mig hit, till Facebook, till utmarken, till gräset under träden och de trodde att solen aldrig skulle hitta hit.

Men solen hittade hit… Solen är alla ni tusentals som läser detta, som HELLRE läser detta än alla de andra pösmunkarna i sina förbannad palats av stålar och lögner…

Vi har blivit droppar av dagg som samlat sig till ett vattenfall och det tog lite tid men jag tror vi är på god väg att skrämma slag på dem allihop. Vi är tusenden. Vi är fler än vi tror. Vi kan bli en marscherande strid ström av uppror om vi enas.

Men vi sitter nere i hålorna i källaren. Allt medan maktens lakejer dukar upp till fest några våningar högre upp.

Men jag sliter och sjunger i mina kedjor, som havet och natten. Jag sjunger mörkrets sånger med ljusets röst. Jag sjunger och jag sliter i de kedjorna så att murbruket lossnar…

Det är vad man gör när man blivit kedjad, man sjunger sina sånger och sliter i sina kedjor.

Jag kommer aldrig sluta slita i de där förbannade kedjorna.

Jag sliter i mina kedjor så att det rasslar hela vägen från hålan jag sitter i och upp till festsalen i slottet där amatörerna, de ryggradslösa kvacksalvarna, de förljuget toleranta, rövslickarna, feministerna, kommunisterna och ryggdunkarna sitter och skrattar åt varandras skämt.

De har sin fest på en hög av aska. De lagrar sin sprit på korslagda ben. De talar om dig som om du vore en efterbliven. De talar om som egen värld som om den också vore din.

De talar om Sverige som om DERAS version också gällde dig. De vill ha ditt förtroende, både media och politiker, opinionsbildare och krönikörer vill ha ditt förtroende. Ge de det inte. De perverterar det och livnär sig sedan på det

De firar de dödas dag om och om igen, och de märker det inte ens själva.
Deras fest är en skam för det här landet.
Men jag ska slita i de här kedjorna tills de går av.
Sedan ska jag ta trapporna upp och kräva det som rättmätigt är mitt.
Och jag kommer inte vara ensam…

Marcus Birro, fri författare