Till dig som känner dig värdelös: Du är aldrig någonsin ensam

I dag när vi träffades sa du att du mådde bra.

Doften från Sibylla blandades med doften av varm asfalt, som om det skulle göra någon skillnad. Som om solen tvingade dig att ljuga, för vem kan vara ledsen när vädret är vackert?

Du har ju inget att må dåligt över, right? Du har allt du behöver, du har vänner, du hade en bra uppväxt, du tränar, du gör det du älskar… men mår så fruktansvärt, jävla dåligt ändå.

Så du önskar att du blivit påkörd av en bil eller brutit ett ben för att ha en anledning till varför, ett bandage att peka på. Något som syns utåt.

Varför kan du inte bara vara som alla andra? Varför kan du inte bara skärpa dig och må bra? Varför måste du vara så jävla… konstig?

Du ligger på kvällen med en fuktig kudde mot ansiktet och undrar varför just du, som alltid försökt göra rätt, tvingas gå igenom detta.

Du som är ateist, frågar Gud: “Om du finns, hur fan kan du låta mig må såhär?” Kommer det här helvetet ta slut någon gång, för om inte: hur länge kommer du klara av att kämpa?

Du är en besvikelse för alla som någonsin trott på dig. Alla du älskat och som älskat dig. Du har inte bara gjort dem besvikna, du har ljugit dem rakt upp i ansiktet genom att le och säga att allt är bra.

Ingenting är bra, och inte ens dem du älskar mest vet om det. För du vill inte tynga dem med hur du mår, om du inte kan vara till glädje för någon annan så behöver du i alla fall inte vara en börda.

Den positiva personen du var är så långt borta att du inte ens minns hur det kändes att vara helt bekväm i ett socialt sammanhang.

Du är ingen jävla besvikelse.

Jag vet inte hur du mår, men jag vill veta det. Du är ingen börda för mig eller någon annan, du är en börda för dig själv just nu. Och den bördan kommer bli lättare om du berättar för någon.

Det är inte ett erbjudande till dig, det är ett jävla krav. Berätta om det för någon.

Du kanske känner att du klarar av att bära det själv, men det kommer bara bli värre och göra att ännu färre vågar berätta om hur de mår. Framförallt: det var inte du som valde att må såhär.

Du valde inte att vara konstant nedstämd, det var knappast det du drömde om när du var liten. Du har inte bett om att drabbas av panikångest.

Du har inte strävat efter att tvingas stoppa fingrarna i halsen varje gång du ätit. Du har inte bett om att bli skrattad åt i skolan. Du har inte bett om att bli våldtagen på festen, och det var definitivt inte ditt fel.

Du har inte bett om de där blickarna i korridoren. Du har inte bett om att falla ihop på sängen och gråta av frustration efter en stressig dag, när allt bara känns hopplöst.

När du väl berättar; se till att du gör det för någon som förstår att du kan må dåligt även om det doftar Sibylla och varm asfalt. Någon som förstår att du kan må dåligt utan att bryta ett ben.

Någon som kan krama dig när natten och tårarna kommer, så du klarar av det ett tag till.

Tills dess: hang in there pal. Du är inte ensam.

Jonathan Lundberg