Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Mina diagnoser gör att jag inte kan jobba – socialen vägrar hjälpa mig

Andrea Holm skriver om hur myndigheterna behandlat henne på grund av hennes diagnoser.
1 av 2

Andrea Holm skriver om hur myndigheterna behandlat henne på grund av hennes diagnoser.

Privat

Andrea Holm.
2 av 2

Andrea Holm.

Privat

Debatt | 20/05/2016 15:45

Debattören: När jag kontaktar socialen får jag höra att min sambo är skyldig till att försörja mig, trots att hans lön inte räcker för oss båda.

Detta är åsiktstext i form av en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

Vintern 2015 fick jag som 23 åring diagnoserna ADD och Aspergers syndrom. "Nu kommer du få rätt hjälp med att få livet och vardagen att fungera" förklarade psykologen för mig.

Med stora förhoppningar inför framtiden kunde jag nu äntligen andas ut.

Men ganska direkt fick jag se en annan bild av verkligheten. Hjälpen som skulle finnas där existerade inte. Trots att jag testat ett 30-tal olika jobb som varje gång slutat med självmordsförsök, så ansåg personalen på psykiatrin att jag var fullt arbetsduglig.

"Alla ska kunna arbeta och försörja sig själva Andrea. Du förstår väl att det är så samhället fungerar" fick jag höra otaliga gånger. Ingen ville ta ansvar för min situation.

Varje gång jag bad om hjälp skickades jag till en ny person på psykiatrin där jag på nytt fick förklara varför jag behövde hjälp. Efter månader av försök till att få hjälp gick jag in i väggen.

I dag lever jag utan någon som helst ekonomi eftersom läkarna vägrar skriva ett sjukintyg åt mig till försäkringskassan. Jag som 23-åring har hamnat mellan stolarna och ingen ser allvaret i det hela.

Varje gång jag kontaktar psykiatrin får jag till svar att det råder personalbrist och att det därför inte finns möjlighet att få en tid.

När jag kontaktar socialen får jag som svar att min sambo är skyldig till att försörja mig, trots att hans lön inte räcker för oss båda.

När jag kontaktar andra mottagningar får jag som svar att jag måste skriva en egenremiss och därefter vänta på att den ska godkännas. Men jag kan inte vänta längre.

I nuläget finns det ingen hjälp att få. Samhället har blockerat mig från alla andra vägar och tydligt förklarat att de aldrig kommer ta bort blockeringarna. Jag skriker och gråter av förtvivlan.

Om jag kunde få hjälp hade jag i framtiden också kunnat arbeta, för det är min högsta önskan. Men i stället trycks jag ned och hamnar utanför samhället, trots lagarna som finns och ska finnas där när man har neuropsykiatriska diagnoser.

Jag har hamnat mellan stolarna och fått känna på hur myndigheterna förstör en. Det krävs en förändring, en förändring innehållande mer kunskap och mer stöd.

Och den förändringen måste ske nu innan fler hamnar i min situation.

Andrea Holm

---

Vill du läsa mer av Andrea? Läs den här artikeln.