Jag var en nedtryckt tioåring – jag trodde det var mig det var fel på

Bakom den låsta dörren i toaletten satt jag med rädslan i kroppen och tårar ned för kinderna. Det var utanför min trygghetszon som jag inte ville befinna mig.

Det var enklast att hålla det tyst och inte berätta för någon. Det enda jag kunde göra var att låsa dörren och fly från verkligheten. Det var min tid på högstadiet.

Kan ni förstå att det var min vardag? Jag var en utsatt och nedtryckt tioåring i en värld där jag trodde att jag var udda. Jag trodde att det var mig det var fel på.

Så länge som jag själv inte visade det så var det ingen som visste om det. Jag byggde upp murar som ingen kunde komma innanför, inte ens min familj. Jag var rädd för att bryta loss rädslan. När jag var i botten trodde jag aldrig att jag skulle kunna ta mig upp igen.

Tanken av att gå till skolan varje dag gav mig klumpar i magen, vilket ibland fick mig att vända hemåt efter att jag kommit halvvägs. Jag ville inte gå innanför dörrarna, rädslan hade tagit över.

Den dagen jag beslöt mig för att berätta för min familj om min verklighet, var när det hade gått alldeles för långt

Från den dagen började jag se ljuset i det mörka, som jag aldrig trodde att jag någonsin skulle kunna ta mig ur.

Genom att berätta min historia, så talar jag för andra som ännu inte vågat öppna sig. Jag är rösten för många andra som än i dag är tysta. Man ska inte hävda sig genom andra för att höja sig själv, det är något vi måste förändra.

Jag vet att mobbning är vanligt förekommande i dag, det är därför jag vill berätta om min historia.
I dag läser ni denna text från en självständig, stark och intelligent 19-årig tjej som valde att öppna sig och vända sin allra svagaste punkt till sin livsstyrka.

Inte nog med mobbningen, avled min pappa i en hastig bortgång när jag endast var tio år gammal. Jag kände redan då att jag ville göra en förändring på allt, jag ville göra nytta.

Jag använder min stora passion i livet, modellandet, till att visa vad jag har att ge till världen. Med det menar jag inte min skönhet, utan det inre som jag har byggt upp under livets gång.

År 2013 bestämde jag mig för att delta i en stor modelltävling, där jag som bevis på min kämparglöd tog hem vinsten. Det fick mig då att inse att allt är möjligt oavsett de krav som finns.

På tal om krav så tycker jag att det är viktigt att ha hälsosamma förebilder för att kunna lyckas. En önskan jag har är att ingen människas dröm ska slockna på grund av att de inte passar in inom en viss mall.

Det är inte oss det är fel på, utan på alla dessa krav som behöver försvinna. Vi behöver självsäkert lyfta fram vår inre fina och intelligenta sida.

Jag vill att vi öppnar upp ögonen kring ämnet mobbning och känslan av otillräcklighet. Alla är vi lika värda. Ingen ska behöva gå igenom det jag och många har fått och än idag går igenom. Låt oss prata mer om det för att kunna bryta loss rädslan och ta oss upp mot toppen.

Vi är inte förstörda, vi är inte udda. Vi är inte ensamma – vi är starka tillsammans.

Zena Abdelahad