Därför är vår kamp för minkarna så viktig

Den här artikeln är en slutreplik på den här.

I sin replik på min debattartikel om den svenska pälsindustrin hänger industrins främste företrädare Johan Dahlén upp sig på att jag påstår att minkar tvingas äta på varandra.

Det är inte vad jag med mina egna ord säger utan vad jag däremot beskriver är att kannibalism och bitskador är vanligt på svenska minkfarmer och att jag tyvärr har sett det med mina egna ögon. Jag önskar ingenting hellre än att det inte vore sant då det sista jag vill är att djur lider och plågas.

Som gammal journalist känner Johan Dahlén säkert till att någon annan än jag själv satt rubriken och att rubriker ibland kan tolkas felaktigt.

Det är alltså inte någon som bokstavligen tvingar minkar till att äta på varandra, men att de hålls inspärrade tillsammans i minimala nätburar leder till att minkarna känner stress och frustration och blir psykiskt nedbrutna vilket många gånger resulterar i kannibalism. Och detta är givetvis ingen hemlighet inom den svenska pälsindustrin och jag kan tycka att det rimliga vore om företrädare för industrin faktiskt kunde stå upp för att ett visst ”svinn” på grund av minkarna ger sig på varandra ses som det normala.

Men det är såklart ingen bra marknadsföring och därför är det bättre att paketera in verkligheten i förskönande ord som inte säger någonting om minkarnas faktiska liv på farmerna.

Dahlén bemöter inte det jag skriver om vad jag själv har sett och dokumenterat på svenska minkfarmer utan avfärdar det bara som lögner och okunskap. I stället brer han på om kontrollprogram, djurvälfärd, landsbygdsnäring, forskningsstudier, naturligt beteende och boendemiljö.

Vi är alla olika och en del tilltalas säkert enbart av denna typ av information eller propaganda och tycker att det låter bra. Men för mig säger det inte så mycket om hur något är eller ser ut på riktigt. Det är en av anledningarna till att vi i Djurrättsalliansen har funnit det nödvändigt ont att ta oss in på minkfarmerna för att dokumentera djurens liv.

Pälsindustrin är en väldigt skyddad industri och de flesta av oss ser aldrig själva hur minkarna lever och dör för att bli päls åt oss människor. Vi tycker att allmänheten har rätt att få en sann bild av verkligheten.

Personligen tycker jag att det är väldigt effektivt att använda sig av bilder och film för att påvisa hur något förhåller sig. Det våra kameror fångat upp när vi stått öga med öga med minkar på svenska minkfarmer är det vi mötts av och så pälsindustrin ser ut. Under flera år har vi filmat på en stor del av alla Sveriges minkfarmer och det är en omfattande dokumentation.

Även om jag kanske förstår svaret så undrar jag ändå varför Johan Dahlén bara inte kan bemöta och prata om det som vår dokumentation faktiskt visar. Jag förstår att pälsindustrin så fort som möjligt vill få bort fokus från vad det är våra bilder och filmer visar då det är allt annat än den bild de själva vill ge av sin verksamhet.

Men vad känner du innerst inne Dahlén när du ser minkar med öppna köttsår över större delen av deras huvuden, förruttnade minkar som lämnats kvar i burarna med sina levande syskon, minkar som stressat rör sig fram och tillbaka i burens lilla yta eller bara möter din blick helt apatiskt.

Någonstans måste väl även du känna hur oerhört fel det är att hålla dessa rovdjur i små nätburar bara för att vi ska kunna gasa ihjäl och flå dem när de bara är några månader gamla. Vinstdrivande intressen kan väl inte helt ätit upp vår empatiska förmåga?

Oavsett om minkfarmer är helt lagligt att bedriva i vårt samhälle i dag, måste vi väl ändå kunna känna med våra hjärtan att det vi utsätter minkarna för är ingenting annat än fel.

Samhället är i ständig förändring och jag är helt övertygad om att vi i framtiden kommer att se med sorg och förskräckelse på dagens pälsindustri och helt och hållet fördöma den förkastliga djursyn som tyvärr är norm i dag.

Se gärna vår dokumentation på www.sveketmotminkarna.se och avgör själv vad ditt hjärta säger.

Malin Gustafsson,
Talesperson Djurrättsalliansen