Jasmin, 20: Krossa inte mina drömmar – låt mig behålla mina assistenter

Jag tillhör en minoritetsgrupp som ofta blir utsatt för funkofobi. Ni kallar oss för funktionshindrade och personer med funktionsnedsättning.

Men vi är precis som vilka människor som helst med tankar, känslor och stora drömmar om livet. Den enda skillnaden är att vi behöver stöd för att få livet att gå ihop både som familj och som ensamma individer.

Mitt namn är Jasmin Spongberg, jag är 20 år och föddes med Cerebral Pares och CVI (synskada som drabbar hjärnan). Dessa skador gör att jag inte kan röra mig självständigt utan assistans i samhället eller i vardagliga situationer.

Men tack vare LSS-lagen (Lagen om stöd och service) och assistansreformen så kan jag och många andra få leva våra liv så likt våra jämnåriga så möjligt.

För mig är en assistent inte bara någon som hjälper mig med praktiska saker, utan en vän som delar allt mellan glädje och sorg tillsammans med mig. Detta tror jag många känner igen sig i

Men nu har regeringen lagt fram ett förslag om att dra ner stödet av assistans för att det finns människor som utnyttjar denna frihetsreform, trots att de inte behöver den.

Detta innebär att vi som på riktigt är beroende av ett omfattande stöd kan tvingas bli utan hjälp och ett fungerande och harmoniskt liv.

Nästa år tar jag studenten från Stockholms Riksgymnasium i Skärholmen då har jag stora drömmar och mål att studera vidare på Teologiska Högskolan, inriktning Mänskliga rättigheter.

Men utan assistans kommer denna dröm att förbli just en dröm.

För er handlar det om pengar och ekonomi. För oss handlar det om att frigöra oss från föräldrar, kunna flytta hemifrån och leva det liv förtjänar och vill med lika hög livskvalité som vem som helst,

Vad gör jag om assistanstimmarna blir ett minne blott?

Vem ska hjälpa mig med alla mina dagliga behov och ge mig socialt utbyte?

Ska jag sitta hemma själv utan tillsyn eller hjälp när mina föräldrar är på jobbet och jag tvingas fundera på hur jag ska överleva dagen.

Jag och alla mina vänner har samma stora drömmar som vilken ungdom som helst, bara der att vi aldrig kommer att få chansen att uppleva dessa på grund av bristande assistans.

Jag vill också få känna mig vuxen, självständig och stark. Snälla låt mig, mina vänner och alla andra som är i behov av assistans få möjlighet att fortsätta njuta av livet som vi får tack vare våra assistenter utan att bli fångar i våra egna hem.

Låt oss få leva ett fungerande liv!

Jasmin Spongberg,
Elev på RgRh Stockholm