Vi telefonförsäljare är också människor – sluta behandla oss som skit

Okej, we get it, du hatar säljare som ringer och stör dig på lunchen, när du klipper gräsmattan, när ungen precis lyckats somna, när du är sjuk, när du är på dåligt humör, när du jobbar, när du inte jobbar. Vi fattar! Du hatar oss. Men vet du vad? Vi tycker inte om dig heller, i alla fall inte när du kränker oss.

Under mina år som säljare har jag blivit kränkt, hotad och idiotförklarad mer än en gång. Att jobba som säljare är inget drömyrke för mig, det har bara blivit så för att jag precis som många andra behövde ett jobb.

Jag tycker inte heller det är så kul att ringa upp en främling för att kanske få höra att deras fru gick bort för en vecka sedan. Jag förstår mycket väl frustrationen av att ungjäveln vaknar för fjärde gången den kvällen. Jag VET att jag stör, jag vet att du har ett liv. Men vet du att jag också har ett?

Till dig som sade att mina föräldrar borde skämmas över att jag inte hade ett ordentligt jobb: Vet du hur gammal jag är och hur arbetsmarknaden såg ut för min årskull? Vet du att jag pluggat journalistik och hade stora drömmar men att det ekonomiska systemet gjorde att de flesta redaktioner satsar mer på halvdåliga multijournalister än oss som faktiskt ville satsa på vårt skrivande? Men framförallt, vet du hur stolt jag var, när jag bitit i det sura äpplet, insett hur världen ser ut och tagit ett jobb jag inte ville ha istället för att leva på mina föräldrar, och där fick min första lön? Förmodligen inte.

Till dig som hoppades att allt ont i världen skulle drabba mig: Vet du att jag inom loppet på några månader både fått anmäla en man för våldtäkt mot mig och förlorat någon som stod mig lika nära som mitt eget kött och blod? Vet du att jag veckan innan varit på en begravning och dagar efter fått beskedet att mannen jag anmält förmodligen skulle bli friad? Förmodligen inte.

Till dig som hånskrattade åt mig och sedan lade på luren när jag svarade på en fråga jag trodde du var allvarlig med: Vet du att jag då gick igenom en djup depression och kände mig som den mest värdelösa och ensammaste människan i världen? Vet du att jag veckan tidigare funderat på att ta mitt eget liv? Förmodligen inte.

Till dig som ansåg att jag misskötte mitt jobb och var oproffsig för att jag sökte ett namn du redan svarat med: Vet du att jag fortfarande gick på lugnande och smärtstillande efter komplikationer efter ett missfall och därför inte var lika kvicktänkt som vanligt? Förmodligen inte.

Till dig som oprovocerat skrek åt mig och var otrevlig utan att låta mig få förklara varför jag sökt dig: Vet du att du var den tionde på raken? Vet du hur frustrerad och stressad jag var och hur orolig jag var för att jag inte skulle klara mina mål för dagen? Vet du att jag knöt min näve och gjorde allt för att inte gråta medan jag så trevligt jag kunde tackade för mig och försökte borsta av mig din negativa energi?

Jag hade kunnat fortsätta länge men jag tror du vet var jag vill komma vid det här laget. Att jobba som säljare är mångas första jobb. Att jobba som säljare är inte vad människor tror det är. Det är inte bara att sitta på röven och upprepa ord från ett papper. Vi har tusen saker att tänka på, vi har mål och budgetar att uppnå, vi måste omvandla all din negativa energi till positiv, hålla humöret uppe, trycka undan allt som rör sig i våra huvuden för att leverera. Du är också en människa, du har också dagar du känner dig låg. Skillnaden är att vi inte tillåts ha dem, de hindrar oss i vårt arbete. Vi är ofta fullständigt mentalt slutkörda efter en dag på jobbet.

Varför vi gör det? För att vi är just människor. Människor med familjer, hem och räkningar. Människor med ett jobb.

Jag har tröstat människor som brutit ihop under dagen, för att deras mamma fått obotlig cancer, för att deras kompis avlidit, för att barnen inte mår bra, för att deras ekonomi inte går ihop, för att livet är livet. Precis som ditt.

Jag vet att jag ringer och stör. Jag vet däremot inte alltid varför. Men jag lovar att jag alltid har i åtanke att det är en människa med ett liv jag ringer, någon som kanske har problem, är i sorg, är arg eller uppgiven. Jag tänker inte kräva något av dig, men jag ber dig däremot om en sak, att till nästa gång tänka på det här: rösten på andra sidan luren är också en människa.

Sofié Leifsdotter