Birro: Vi har tagit friheten för given, nu måste vi försvara den för barnens skull
Marcus Birro: "Friheten, den värld som våra barn tagit för given, är oss given men den är också vår att försvara när den blir attackerad!"
Himlen grå och tung idag. Dov. Liknar ett blåmärke. Himlen som en barsk, sträng men godhjärtad präst i en Bergman-film...
Jag hör kyrkklockor mitt på dagen. Jag stannar upp och lyssnar till dem. Jag älskar det ljudet. I Venedig ringer kyrkklockorna hela tiden. Jag längtar dit, till den stadens ceremoniella skönhet, till broarna, båtarna, gränderna, torgen. Jag äter lunch med Hussfelt och hör alla vardagliga röster omkring oss. Hussfelt är en krigare, en empatisk medmänniska full av liv och planer. Älskar människor som sjuder av liv. Det är fridfullt.
Stockholm gör inte många knop i mitten av juli. Det är min dotters sista dag på förskolan. Inte bara för sommaren utan för alltid. Till hösten väntar den förberedande klassen på sin brors skola. Jag har med mig en stor väska som vi fyller med teckningar, gamla kläder, kramdjur, fotografier och annat som hängt eller blivit kvar vid hennes plats.
Tackar den fantastiska personalen. Avskyr avsked. Försöker få dem att förstå hur fantastiskt bra de är och har varit för båda mina barn under alla de här åren. Försöker få dem att förstå att de är hjältar i vardagen, hjältar konsekvent och målmedvetet över tid. Vi är i parken sedan en stund och de badar i poolen där. Så fria, så fulla av liv och så sjudande av kärlek mitt i den här världen som rymmer så mycket ondska. Men mina barn är samtidigt det enda jag behöver för att inse att kampen alltid är värd att ta. Att inte orka strida är att svika sina barn.
Jag vet inte vilken perverterad galenskap som vrider den här förbannade planeten åt mörkret till, men jag vet att det räcker med att titta på mina barn i en enda minut för att jag ska orka göra allt JAG kan för att vara en motkraft, ett ljus i det mörkret.
Jag är inte modigare än någon annan. Jag gör det jag gör eftersom jag har ett ansvar mot mina barn. Jag ser fotografiet på det döda barnet i den där påsen mitt på gatan i Nice. Jag ser det fast jag inte vill.
Jag försöker sätta mig in i skräcken, försöker fysiskt känna hur det skulle kännas att kasta sitt eget barn över ett stängsel för att försöka rädda det från en man som satt sig i en lastbil och som bestämt sig för att slakta så många oskyldiga som möjligt. Jag försöker förstå för att på allvar i mitt hjärta brodera ett motstånd mot det hat som den mannen gjort till sitt kall.
Äntligen faller regnet och jag öppnar alla fönster. Jag kramar mina barn länge innan de somnar. Som vilda fåglar är de. Om jag är ett koger är de pilen. Jag tänker aldrig svika dem. Aldrig. Jag kommer aldrig ge mig.
Jag kommer aldrig lakoniskt slå ut med armarna och stöna något om att jag inte vet vad jag ska göra, skriva eller säga. Jag kommer aldrig falla till föga. Jag kommer aldrig vika ner blicken från spegeln. Jag kommer alltid vara en partisan mot fundamentalismen, mot hatet, mot de satans mördarna, mot allt mörker som är ont och elakt.
Jag ligger där länge och andas in mina barn, rör vid deras armar, ser deras lungor häva sig upp och ner, ser drömmarna varsamt börja sy sina världar innanför stängda ögonlock. Jag ser mina barn och jag kan faktiskt under några sekunder ana vilken närmast obeskrivlig urkraft det bor i ett fadershjärta. Om något händer dem.... Jag kysser dem och ställer dörren öppen. Jag tänder några ljus och några lampor, står länge vid fönstret och härmar en man som ser lugnt på världen.
Friheten är värd att kämpa för! Vi kanske inte inser det förrän den rycks undan och bort ifrån oss... Friheten, den värld som våra barn tagit för given, är oss given men den är också vår att försvara när den blir attackerad!
Om vi bara blundar, ser åt ett annat håll, börjar mixtra med sanningen, så är det ingen frihet längre. Plötslig är den ersatt med något annat. Och då är det försent. Förstår ni det?
Jag dricker ett glas vatten och ser mig i spegeln. Äldre, gråare, tröttare. Men alls inte slagen. Från sovrummet hör jag plötsligt skratt och fnitter och jag kikar in på barnen där de ligger. De ler och sparkar med benen i sömnen. De drömmer kanske att de springer och leker i en framtida värld. Ta den inte för given.
