Alla fina, kloka män som ska på Way Out West i helgen – hjälp oss

Kära män, som jag älskar er.

Men kära, kära män, som jag hatar er. Som jag hatar er gruppdynamik, grabbighet och machoattityd, ert ego, er ignorans och er arrogans. Som jag hatar maskulinitetsnormerna, och som de skrämmer mig.

Som de skrämmer oss.

Efter en sommar av uppmärksammade övergrepp är det dags för ännu en festival, och skit kommer att hända. Män kommer att använda sin silverfatsmakt och utnyttja kvinnor - och hur ska vi kunna säga ifrån till detta oss fysiskt överlägsna kön när det uppfostrats i att våra nej egentligen inte betyder nej?

Kära man, du kanske inte inser det själv, men det började redan första gången du tog någons mössa på rasten och vägrade att ge tillbaka den trots ett klart och tydligt "nej". Där och då började nedvärderingen av ordets betydelse.

Det är inte ert fel att vuxna så gott som dagligen bortförklarade ert beteende och indirekt lärde er att tjejernas motstånd inte var uppriktigt, men nu är det vi som är vuxna och det är dags för er att börja tänka själva.

Någon påpekade vid något tillfälle, angående "inte-alla-män" som så många försvarar sig med, den viktiga skillnaden mellan ansvar och skuld. Du som individ har ingen direkt skuld i det sexuella våldet, men alla människor har ett ansvar i att tillsammans skapa ett tryggt samhälle. Ett samhälle där kvinnor inte ens ska behöva säga nej – vi ska bara behöva säga ja.

Alla ni som inte tycker att ni har något med sexuellt våld att göra, ni måste ta till er att problemet är så mycket större än gruppvåldtäkter på 15-åringar och fingrar i underliv i publikhav.

Det är objektifieringen och den nonchalanta vardagssexismen som är det grundläggande problemet. Det är en "skämtsam" kommentar, en klapp på rumpan, att vara lite för närgången på krogen och att tjata sig till sex av sin partner. Det är jargongen män har när de pratar om kvinnor - och det är alla människor som står bredvid, lyssnar och tittar på men inget ser och inget gör.

Kära man. Kära fina, kloka, empatiska och insiktsfulla gentleman som är ödmjuk nog att inse att mäns dagliga kränkande av kvinnor är ett kollektivt manligt problem, du är vårt enda skydd förutom nyckelknippan och kortnumret till 112. I den bästa av världar skulle alla män vara som du, men i stället förväntar vi oss att du ska stå upp för oss mot dina respektlösa och moralsvaga bröder. Varje dag.

Nu är det dags för Way Out West, och jag ber er – snälla – öppna ögonen, se er omkring och våga säga ifrån. För det spelar ingen roll hur ofta vi tjejer säger ifrån, hur mycket vi kvinnor kämpar, vi kan inte förändra något utan er.

Angelica Tillaeus