Till dig vars barndom vi förstörde

Du var alltid den första att räcka upp handen i klassrummet. Ivrigt – du ville ju bara svara rätt. Det var början. Början till slutet för din möjlighet till en lycklig skolgång. Du var ett öppet mål och en inbjudan som vi inte var sena att tacka ja till. Du hade aldrig en chans.

Vi började med att säga saker till dig. Kalla dig saker. Som att du var ful. Att du var dum. En människa som ingen ville ha med att göra.

Vi var tre tjejer. Du var ensam. Vi drog in fler på vår sida, för vi var tre tjejer och du var som sagt ensam. Du blev inknuffad i skåpen på skolan. Du fick saker kastade på dig.

Kommer du ihåg den gången när de häftiga killarna på vår uppviglande inrådan slog till dig med en hockeyklubba på isrinken? Jag kommer ihåg det. Jag kommer ihåg hur rädd du såg ut. Jag kommer ihåg hur rädd jag var. Hur allt hade eskalerat bortom alla gränser men hur jag ändå inte vågade rusa till ditt försvar. Jag borde ha gjort det. Jag borde alltid ha gjort det.

En dag ringde din mamma till våra föräldrar. Jag vet så klart inte men jag tror inte att du tyckte att det var så roligt. Töntens mamma ringde till oss. Vilket självmål. Ingen svarade heller på hennes vad jag nu förstår var nödraketer. Förutom min mamma. Hon hämtade mig med bilen efter skolan den dagen och så åkte vi hem till er.

Jag var så arg. Jag ville inte träffa er. Inte så. Inte utan min rustning av människor. Inte ensam.

Men mamma körde på och jag tystnade.

Så satt vi plötsligt där. I ert hemtrevliga kök. Din mamma var så snäll. Det skaver att hon var så snäll. Hon borde gett mig en örfil – hon gav mig en smörgås och ett glas juice.

Vi gick in på ditt rum, du hade några planscher, rymdmotiv, som jag tyckte om. Du var så snäll och det skavde det med.

Du visste aldrig det men jag var heller inte så populär. Jag fick grus kastat i mitt hår och på min rygg hela vägen hem en gång av just de vänner som jag jag tyckte var viktigare än du. Tårarna brände hål men på kvällen så pratade jag och dem i telefonen. Som om ingenting hade hänt. Jag blev retad för att jag läspade och gick utåt med fötterna. I flera år. Mellan oss två så läspar jag fortfarande när jag är nervös.

Men vi höll det internt. Vi visste att hålla saker internt. Dig däremot hängde vi ut, mobbade sönder, vi förstörde så mycket.

Vi förstörde en liten kille.

Du hade slutat att räcka upp handen.

Den här texten skulle haft rubriken "Förlåt". Men, förlåt oss inte.

För vi vet nog vid det här laget att tiden inte läker alla sår. Jag har flera gånger denna lördagsförmiddag tänkt leta upp ditt nummer och ringa dig. Jag vågar inte. I dag kör ingen mig till dig. Och du har förhoppningsvis glömt oss. Glöm oss.

Nej, jag ändrar mig. Förlåt mig Alex. Förlåt mig. Förlåt oss.

Nova-J Nilsson