Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Undersköterskan: Jag förväntas le när patienter tafsar på mig

Klara Lindbom skriver om våldet i vården.
1 av 3

Klara Lindbom skriver om våldet i vården.

Privat/LEIF R JANSSON / SCANPIX

Klara Lindbom.
2 av 3

Klara Lindbom.

Privat

"Det våld vi sopar under mattan och osynliggör får inte bli osynligt".
3 av 3

"Det våld vi sopar under mattan och osynliggör får inte bli osynligt".

LEIF R JANSSON / SCANPIX

Debatt | 23/08/2016 13:10

Debattören: Jag lärde mig om våldet en varm julidag, hos en brukare som slog och bet mig gul och blå.

Detta är åsiktstext i form av en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

Att hot, våld och trakasserier förekommer i vården känns främmande för många. Hur kan en situation där en människa hjälper en annan övergå till våldsam, hotfull eller skrämmande?

Våldet finns på avdelningarna, på äldreboendena, inom psykiatrin och i hemtjänst – det vet du som jobbar i vården oavsett din yrkesroll. Det är något man inte pratar om, en gammal dammig fåtölj ingen vill sitta i.

Jag började jobba inom äldreomsorgen direkt efter att jag dränkts i öl och sjungit mig hes på studentflak – hungrig på vad livet kunde erbjuda och med en stor nyfikenhet på världen.

Äldre människor är fantastiska. Jag har blivit rörd till tårar otaliga gånger, hört historier om livsöden bortom alla historieböcker jag under min skolgång blev matad med.

Jag har i mitt yrke fått möta helt otroliga människor, något jag alltid kommer bära med mig. Jag lärde mig att vårda med en hand som aldrig skadade, med ett tålamod som inte tog slut.

När jag första gången blev sexuellt trakasserad av en av mina brukare blev jag helt ställd. Jag berättade för mina kollegor vad som hade hänt – "lilla flicka, det där är inget nytt" skrattades det bort.

Jag acklimatiserades och fick tillslut samma loja inställning, skyllde allt på eventuella sjukdomar eller generationsskillnader. Jag blev också en som skrattade åt sexuella trakasserier.

Nyp i rumpor och bröst är något man får skuldbelägga sig själv för, om du har för tighta byxor blir gubbarna frestade.

Jag lärde mig om våldet en varm julidag, hos en brukare som slog och bet mig gul och blå. En lång och utdragen misshandel fick jag utstå innan jag lyckades krypa och dra mig fram till ytterdörren i mannens hem.

Med luften slagen ur mina lungor, bitmärken över brösten och en isande panik fick jag fram telefonen och ringde en kollega som i dag blivit som en storasyster för mig.

Under de efterföljande timmarna och dagarna växte en ilska inom mig, en ilska som mobiliserade alla krafter jag hade – utan den ilskan hade allt avstannats, tystats ner som liknande händelser allt för ofta görs inom vården.

Min chefs första reaktion, bara några minuter efter händelsen var: sluta gråt och berätta inte för någon. Några väl valda ord han senare fick ångra och i stället "erbjöd" han sig att polisanmäla. Självklart polisanmälde jag själv våldet jag varit med om.

Det våld vi sopar under mattan och osynliggör får inte bli osynligt.

Vi kommer alla i kontakt med vården i olika skeden, vården är där vid livets början och slut. Den människa som uppsöker vården vill bli bemött med omsorg, respekt och medmänsklighet. Vi som jobbar besitter den kunskapen; med händer som inte skadar, ord och omsorg som tröstar, stöttar och hjälper.

Men för att ge dig en trygg och säker vård, måste vår arbetsplats vara säker. Ledningen och övriga inom vården måste ha en nolltolerans för hot, trakasserier och våld. Patienter måste ha nolltolerans. Det är dags att sätta sig ner i den dammiga fåtöljen ingen vill sitta i, synliggöra det osynliga. Det räcker nu.

Klara Lindbom

Håller du med?