Du tvingade din sexåriga dotter att banta – det är aldrig okej
Debattören: Din dotter var sex år. Sex ynka år då du började sätta ärr i henne för livet.
Felicia Blick är 18 år, bor i Stockholm och studerar för tillfället sista året på gymnasiet.
Den här artikeln är ett svar på den här.
Ätstörningar och skeva kroppsideal börjar oftast under barnets egna tak. Under ett tak där det ska spridas kärlek, under ett tak där barnet ska känna sig trygg och älskad, under ett tak där barnet ska få växa och sprudla av självförtroende.
Är det inte det man har att ge sitt barn, kanske man inte är menad att vara förälder.
Din dotter var sex år då du skrev in henne på en klinik för barn med övervikt eller fetma. Sex år. Hon kanske inte ens hade lärt sig simma än, hon kanske inte visste hur man stavar.
Bland det första sakerna du väljer att lära henne i livet, är alltså att hennes värde sitter i hennes yttre? Men du säger att det enda du kunde tänka på när du valde att säga det här till henne, var hur mycket du inte ville skapa sår i hennes självkänsla? Hur tänkte du då?
Din dotter var sex år. Sex ynka år då du började sätta ärr i henne för livet, vilket jag tror kommer att skada henne mer än den där potentiella risken att hon kanske utvecklar insulinresistens, eller att hon möjligen någon gång senare i livet kommer att drabbas av cancer.
Även om dina avsikter är goda, så är inte resultatet det. Resultatet kommer med största sannolikhet att vara en dotter med en hemsk relation till mat, en dotter som skadar sig själv, en dotter som inte trivs i sig själv, kanske till och med en dotter som avskyr sig själv. För det är väl bara i det yttre som värdet sitter, eller?
Kanske blir du, Pappa Daniel, stött av det du nyss läste. Att du har givit din dotter men för livet, och att hon förmodligen kommer att växa upp med psykisk ohälsa. Men det är så vardagen ser ut för så många barn i Sverige, barn som inte ens börjat leva än.
Barn som växer upp i tron om att utseende och siffran på vågen är det som väger mest i livet. Varje förälder har makten att skapa och forma sitt egna barn, varför väljer man då att skapa någon som kommer att växa upp i ovisshet och aldrig någonsin kunna känna sig tillräcklig?
Jag är inte Terese Allert, men jag kan säga att man pratar inte kilo och kaloriintag med sitt nioåriga barn, och man får heller inte sitt barn att gråta över en vattenmelonsbit.
Felicia Blick
