Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Till mitt 10-åriga jag: Den vidriga mobbningen är aldrig ditt fel

- 13/10/2016, 11:08
Emma Lilja skriver till sitt tioåriga jag.

Emma Lilja skriver till sitt tioåriga jag.

Privat/Privat

Debattören: Om du hade gett upp så hade inte den Emma jag är i dag funnits.

Detta är åsiktstext i form av en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

Hej, lilla hjärtat.

Jag tittar på fotot och kan inte undgå att lägga märke till sorgen i dina ögon..

Hur kunde alla andra missa det?

Jag vet att du hatar när det är dags för läggdags, eftersom mörkret och tystheten skrämmer dig till tårar. Du är fosterhemsplacerad och saknar din mamma. Du gråter för att du inte kan känna dig hemma, för att du bara vill försvinna.

Du är förbannad för att du inte får åka hem, för att du hålls kvar på en plats som du vantrivs på. Jag vet inte exakt hur gammal du var när detta fotot togs men jag skulle tippa på att du var minst åtta, högst tio år gammal.

Jag önskar att jag hade kunnat hindra mobbningen som snart skulle ta fart, eller att jag åtminstone hade kunnat förvarna dig. Jag hade också velat tala om för dig att det inte är ditt fel att du kommer att bli mobbad.

Du är inte som alla andra lillan, men det innebär inte att du är dålig eller konstig. Jag är så ledsen för att ingen talade om det för dig. Så ledsen för att du hela tiden fick gå runt och tro att allt var ditt fel.

För det var det inte. Inte alls. Det var de vuxnas fel. Det var socialens fel, som felplacerade dig, hos en familj som inte kunde hantera eller ta sig an dig. Det var lärarnas fel, som aldrig såg hur elaka dina klasskamrater var mot dig. Det var klasskamraternas föräldrars fel, som inte lärde sina barn att det är fel att mobba andra.

Jag skriver till den lilla flickan som forfarande finns kvar inom mig. Till mig själv, som tioåring. Till den tioåriga flickan som kände att livet inte hade något att ge henne.

Alla känslor som du kommer att få känna, och inte riktigt förstå innebörden av. Jag önskar att jag kunde förklara för dig, för den tioåriga Emma som egentligen bara behövde någon att ty sig till.

Det kommer inte alltid att vara så mörkt, ett ljus kommer att komma titt som tätt. Men mörkret kommer dock att komma tillbaka till dig regelbundet och ingen kommer att förstå varför. Inte ens du själv. Inte ens nu när du är mitt 19-åriga jag.

Men du kommer att ta dig ur varje mörker och bli starkare för varje gång som du faller.

Jag önskar att jag hade kunnat förvarna dig för alla faror som du kommer att behöva möta, jag önskar att jag hade kunnat förbereda dig inför kriget som du kommer att behöva kämpa i - ditt egna liv.

Du känner dig som världens mest avskyvärda människa. Du gråter för att du tänker att ingen någonsin kommer att bli kär i dig. Dina tårar rinner för att du tror att du är den fulaste flickan som finns. Det känns som att ingen någonsin kommer att älska dig. Jag vet. Men vet du att jag vet att kärleken kommer att komma till dig, faktiskt flera gånger.

Till dig mitt tioåriga jag, vill jag säga tack.

För att du inte gav upp även då tillvaron var som mörkast. Om du hade gett upp så hade inte den Emma jag är i dag funnits. Så jag tackar dig, för att du inte lät mörkret ta över helt. För om du hade gjort det så hade jag, ditt 19-åriga jag, aldrig fått se ett enda ljus.

Jag är dig evigt tacksam för ditt mod.

Du är krigaren som strider inom mig.

Emma Lilja

P.s du har aldrig- och kommer aldrig att vara den fulaste flickan i världen. För en sådan flicka finns inte.