Trots hans hemska övergrepp – jag tänker aldrig låta honom vinna

- 21/10/2016, 14:10 -
Matilda Hammar skriver om övergrepp.
1 av 3

Matilda Hammar skriver om övergrepp.

Privat/Privat

Matilda Hammar.
2 av 3

Matilda Hammar.

Privat

3 av 3

Privat

Debattören: Jag väljer att bita ihop, jag ska vinna över den här snorungen.

Detta är åsiktstext i form av en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

I dag på jobbet trodde jag att jag såg honom när jag stod i butiken. Kände hur hjärtat började dunka, svetten började rinna på ryggen och hur det började svartna för ögonen. En känsla som för tillfället är ganska obekant.

Efter det har jag liksom inte kunnat släppa det riktigt utan gått runt i butiken och nästan tippat på tå, i rädsla om att se min värsta fiende. Någon som har ärrat mig för livet genom det han gjorde, när hela livet vände.

När jag var i väg och reste i fem månader i Asien, så har jag hunnit tänka på detta så himla mycket. När man åker buss i typ 30 timmar så finns det en del utrymme för tankar. Jag har spelat upp sekvenser från mitt minne, sekvenser som jag förträngt.

Jag har repeterat händelser, analyserat och försökt "acceptera" det fakta att det har hänt och detta är något jag kommer leva med för resten av mitt liv. Detta sexuella övergrepp kommer följa mig vart jag än går och det är fan fucked up.

Jag menar, absolut så har jag behövt acceptera att det har hänt även om det givetvis är svårt. Men jag har slutat acceptera att det ska ta över min vardag. Den tiden är förbi även om jag ibland har dagar då det tar över helt och hållet.

Jag handskas fortfarande med panikångest och mardrömmar lite titt som tätt. Kanske inte så konstigt med tanke på att jag vaknade upp mitt i ett sexuellt övergrepp, i något som ska vara en väldigt trygg zon. När man sover liksom.

Oavsett vad så vill jag göra en förändring. Jag vill påverka vårat samhälle. Men jag vet typ inte hur. Har ni några tips? Alla idéer är välkomna!

Jag vill prata mer om det, jag vill få kvinnor som (tyvärr) är med om samma hemska upplevelse som mig, att prata om det. Det är okej att prata om det, det får mig att må bra och knas på samma gång när jag babblar om det.

Önskar jag hade haft någon jag kunde bolla med när alla känslor slog till som den värsta berg- och dalbanan på Six Flags. Känslomässigt kaos är ett milt uttryck vad jag kan uppleva ibland. Känslor som ångest, skam, ensamhet och förnedring är känslor jag handskas med allt för ofta. Känslor som triggas i både vardagen men också i andra sammanhang.

Två år senare och jag kan stundtals inte njuta av sex, utan att känna skam? Hur sjukt är inte det? Två år. Två långa, långa år. Ibland sköljer alla vågorna över mig igen som en tsunami och de är så jävla omtumlande. Då ligger jag där, ångestfylld och förjävlig. Fylld med känslor som panikångest, skam och obehag.

Det är så himla enkelt att ge sig själv hela skulden, och jag är trött på det nu. Allt på grund en händelse som skedde för två jävla år sedan, utav en man utan något som helst förstånd. Det måste få ett stopp.

Jag är sjukt tacksam över alla människor i min närvaro som dagligen stöttar mig, även fast de kanske inte ens vet om att de är precis det dom gör. Som får mig att känna mig normal och inte behandla mig som något offer. Jag är inget offer och vill inte bli behandlad som ett heller.

Jag är stolt över mig själv som genomförde sista delen av fem månader i Asien på egen hand. Annars hade jag nog, med handen på hjärtat, aldrig varit där jag är idag. Lärde mig nå så sjukt mycket om mig själv, mina styrkor och begränsningar. För två år sedan åkte jag knappt tunnelbana ensam, och nu reste jag runt i ett främmande land med ett främmande språk själv.

Efter i dag har som sagt tankarna snurrat runt, och det är mer potatismos i min hjärna än vanligt. Nu känns det ändå rätt okej, när jag fått skrattat hela dagen lång med mina fina kollegor och bara försökt fokusera på jobbet. Det finns liksom två vägar man kan gå. Antingen så bryter man ihop, eller så biter man ihop.

Jag väljer att bita ihop, jag ska fan vinna över den jävla snorungen. Så himla viktigt att ibland bara påminna sig själv om hur långt jag faktiskt har kommit, det är så lätt att glömma bort det.

Kärlek till er, ta hand om varandra.

Matilda Hammar