Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!
1325
reaktioner idag

Fredrik, 29: Vi har blivit ett land fyllt av mesar som inte ens kan byta däck på bilen

Debattören: Det växer fram en generation av lättkränkta tyckare, som måste ha Ernst för att förmå sig till att sätta ihop tre plankor till en bänk.

Mesen på bilden till höger har inget med artikeln att göra.

Fredrik Thool.

En blåmes.

Detta är åsiktstext i form av en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

När jag var barn, så smällde vi smällare när det var påsk. Jag och mina bröder fick alltid några av de där som är förbjudna idag, som om man lägger en på handflatan och knyter handen, säkerligen smäller bort ett finger eller två. I skolan, på rasterna, så klättrade vi i träd.

Det stod en gran på bakgården som var 20-25 meter hög, med grenar på perfekt klätteravstånd från varandra, hela vägen upp i toppen. Någon enstaka gång kom någon förfärad lärarinna ut och skrek på oss att komma ned, och så gjorde vi det.

Hemma var det inte långt upp till skogen, där vi ofta gick upp ensamma med några kompisar och byggde oss en koja bland klipporna och kastade sten ned för stupet i ett gammalt stenbrott. Hade inte sällan med varsin morakniv.

Hos mormor och morfar, som bodde på landet, var det extra kul att vara. Ibland så gick vi ned i en träddunge där det stod en gammal skördetröska och rostade, och lekte kurragömma eller skepp (som äldste broder hade man förmånen att ta på sig rollen som kapten).

När jag var 13 år gammal brukade jag köra runt i morfars gamla Saab 900, på deras åker. Jag nådde knappt över ratten, men om jag sträckte lite på mig så såg jag med näppe ut. Det var en sådan bil man var tvungen att shoka för att det den skulle starta, särskilt om det var kallt ute.

Och på vårkanten, när det var dags att rensa upp efter vintern, så brukade vi bygga en gigantisk brasa av alla kvistar och grenar som ansamlats under föregående år, och tända på med en deciliter bensin eller två. Och visst slog man sig, ofta och hårt, men det var kul också. Vi växte upp på kött, grädde och snabba kolhyderater, och vi överlevde.

I dag ser jag aldrig barn som är ute och leker fritt. Jag ser aldrig barn som klättrar i träd, går ensamma utmed gatorna, cyklar som idioter runt kvarteren eller går iväg själva med en pulka på vintern och åker. Man läser ideligen om riskerna med det ena, och riskerna med det andra, och när man väl ser barn ute så är det med varsin lysande väst på sig och ett flexibelt koppel runt halsen, figurativt talat.

Barnfetma talas om som ett problem som kommer från ingenstans, och ingen vet vad man ska göra åt det. Eller alla vet, alla har en teori, men ingen gör något. Det diskuteras till och med om att idrottslektionerna i skolan skall avskaffas, eftersom att det finns de barn som tycker att det är jobbigt att duscha med andra, och att det i sin tur skulle vara kränkande. Ängsligheten och tafattheten genomsyrar allt, och vet emellanåt inga gränser.

Nu är jag kanske ute på hal is; en vit privilegierad man, utan barn, med åsikter om barnuppfostran. Eller kanske är det egentligen ett underliggande kontemplerande och en viss oro över samhället i stort, och var det är på väg, som ligger till grund för den här texten.

Något som är svårt att sätta fingret på, men som grundar sig i en känsla av ängslighet och handfallenhet som alltmer tycks genomsyra människors resonemang och agerande, och som jag i min amatörmässiga analys tror (bland annat) beror på att många aldrig riktigt fått prova på livet. Aldrig fått lösa praktiska problem som barn och aldrig fått lära sig riskbedömning i praktiken genom att känna på konsekvenserna av att göra fel, göra om och göra rätt.

I stället växer det fram en generation (till dels min egen, och inte sällan från de inskränkta storstadsmiljöerna) av lättkränkta och handfallna tyckare, som måste ha Ernst för att förmå sig till att sätta ihop tre plankor till en bänk och som inte ens kan byta från sommardäck till vinterdäck på sin egen bil.

Sverige är ett land byggt på innovation och ingenjörskap. Det är i det hela vårt ekonomiska välstånd grundar sig; ingen industri, ingen export, inga pengar. En enkel ekvation som fortfarande är relevant. Vi har ett arv från våra föräldrar och mor/farföräldrar, i form av en guldgruva av industri som bör förvaltas på bästa möjliga sätt för att inte tappa i konkurrensen.

Ingenjörer byggs i första hand inte på universitet, utan som barn, där deras intresse för natur, teknik och vetenskap väcks till liv. Där deras fantasi och tankekraft skall stimuleras som mest. Dagens entreprenörer, ingenjörer, naturvetare och läkare är femtiotaliser upp till nittiotalister.

Det är vi som i dag driver landet framåt och gör det till ett fungerande och ekonomiskt starkt samhälle. Och om trettio år är det någon annans tur; företrädesvis våra barn. Så låt dem leka. Gör dem till starka, självständiga och innovativa individer; inte ett gäng bortskämda, lättkränkta mesar som inte kan ta lite skit eller tänka själva.

Det är inte bra, för någon.

Fredrik Thool

Håller du med?

Mer:

11 bilder som visar att handboll är världens hårdaste sport