Marcus Birro: Det är ni som är de konstiga, det är jag som är normal

Jag slirar fram längs Ringvägen, i riktning mot Skanstull.

Det är halt på gatorna men solen skiner.

Jag lyssnar på Ulf Lundell som sjunger "Jag är hemma, ändå längtar jag hem".

Jag är tillbaka på brottsplatsen. När du blir äldre handlar livet till stora delar om att försonas med det som varit och till försoning hör att konfrontera dig själv med sådan du en gång var.

Jag är en sådan där som låter sig definieras av mina motgångar och mina nederlag snarare än mina framgångar. Jag är en sådan där som låter olycksfåglarna slå ner på mitt tak. Jag sitter drömmande uppe på kvällarna och väntar på att få höra deras hemtrevliga trampande på mitt hus.

Jag värnar om sorgen. Jag slipar nederlaget så det kan glida in i sina gängor.

Jag har under hela mitt liv varit på tvärs med allt och alla. Som ung är alla på tvärs. När vi äldre och etablerade i det här livet fogar sig de flesta.

Långsamt, nästan omedvetet, rör sig alla emot varandra, härmar varandra, anpassar sig.

Men en del av oss misslyckas med det. Eller så är vi helt ointresserade av att anpassa oss. Eller så försöker vi gång på gång men lyckas ändå, som i smyg, eller som i sömnen, slita sönder alla trossar och band till en fullständigt obegriplig och skrämmande omvärld.

Livet blir en sorts skuld vi har och som växer ju mer vi betalar tillbaka.

Många av oss, särskilt män, har svårt att sätta ord på allt detta. Vi tror att den här känslan av utanförskap inte är sund, kanske inte ens vår, så vi super bort den, slår bort den, gråter bort den i smyg när ingen ser.

Vi jämför oss ideligen med alla andra och förlorar jämnt, ibland flera gånger per dag.

Men var stolt. Gå igenom de ofullständiga, tidlösa valven och möt solen med din blick och inse att den där känslan av att ingenting fullbordas är en del av våra villkor. Vi har samma rätt som alla andra. Även om vi misslyckats med att lägga våra liv i en matematisk stol och räkna ut skiten, så äger vi samma rätt som alla andra.

Våra ärr är medaljer.

Våra nederlag är en del av oss men våra nederlag är INTE vilka vi är.

Det är möjligt att människor ser på mig som en konstig jävel, en idiot, en stackare, en som hade allt men som tappade det.

Men den som föraktar är den föraktade.

Jag kommer fortsätta att skriva sanningen. Jag kommer stå i främsta ledet. Jag kommer fortsätta försöka vara en röst för de miljoner människor som inte har någon röst. Jag kommer aldrig bli omhuldad av eliten eller etablissemanget. Jag har inga vänner där.

Jag hade inga vänner där ens när jag trodde att jag hade det...

Det är ni som är de konstiga, det är jag som är normal.

Jag kommer från ett annat håll.

Vi är många som kommer från ett annat håll.

Till slut är vi ett vattenfall av solidarisk och rättmätig vrede och vi tänder våra facklor i novembermörkret och vi rör oss tillsammans mot elitens grottor som vaktas av drakar och när jag vänder mig om för att räkna hur många vi är ser jag bara ett hav av människor, och jag hör sorlet från alla dessa människor stiga som ljus rök mot himlen och vi hjälper varandra framåt, ett steg i taget.

Vi böljar igenom varandra som ett hav. Vi är varandras syskon i den här natten

Det är ni som är de konstiga, det är jag som är normal.