Daniela, 24: Vi måste prata om det här med att vara finlandssvensk

- 19/12/2016, 10:40 -
Vi är en klar minoritet, men vi finns, skriver Daniela Skoglund.
1 av 3

Vi är en klar minoritet, men vi finns, skriver Daniela Skoglund.

Privat/TT

Daniela Skoglund.
2 av 3

Daniela Skoglund.

Picasa

"När jag går till läkaren börjar jag alltid på svenska".
3 av 3

"När jag går till läkaren börjar jag alltid på svenska".

Svenska Dagbladet / Tomas Oneborg SvD/30142

Daniela Skoglund skriver om att vara finlandssvensk, och politikernas försök att inskränka hennes rättigheter.

Detta är åsiktstext i form av en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

Jag är en av dem som är så lyckligt lottad att jag vuxit upp i en tvåspråkig familj, och således talar både svenska och finska flytande. Svenska pratar jag med mamma, finska med pappa, svenska med mormor, finska med farmor, svenska med hälften av kusinerna, finska med andra hälften, svenska med min pojkvän och majoriteten av mina vänner, men finska majoriteten av tiden på jobbet.

Ja, jag skulle nog våga påstå att jag ungefär 50 procent av tiden talar svenska, och 50 procent av tiden finska. Ändå talar jag helt klart hellre svenska om jag får välja, dels för att det är mitt modersmål, och dels för att jag vill bevara svenskan i Finland.

När jag går till läkaren börjar jag alltid på svenska. När jag ringer banken väljer jag alltid "betjäning på svenska" när alternativen presenteras i början av samtalet. När kassatanten räcker mig kvittot och säger "Ole hyvä" (Varsågod) svarar jag "Tack". När killen som i köpcentret försöker stanna mig för att berätta varför jag borde byta abonnemang från Sonera till Elisa brukar jag svara "Jag lyssnar gärna om du berättar på svenska". När jag tar emot patienter på jobbet brukar jag börja med att fråga "suomea/svenska?".

Jag klämmer helt enkelt in svenska i vardagen så ofta jag bara kan, även om det ofta leder till att läkaren besvärat säger "Mä en kyllä juurikaan puhu ruotsia" (Jag pratar knappt svenska), att bankmänniskans svenska låter i stil med "kodag... ehm... jak heetter Reetta.... ehm... hor kan jak hjälpa", att kassatanten ger mig en förbryllad blick till svar, att Elisa-killen nervöst skrattar till och tyst går tillbaka till sin Elisadisk och att patienten höjer på ögonbrynen och svarar "No suomea" (Nä finska), som om det vore en självklarhet (dock finns ju också de gångerna när patienten lyser upp som en sol när hen inser att hen får tala svenska, bli förstådd på svenska och höra svenska tillbaka).

Jag må uppfattas som jobbig när jag gör så, envisas med att klämma in svenska trots att jag kan finska, men folk får gott och väl tycka det då (speciellt bankmänniskan och läkaren). I vissa samtal, som i kassan, tycker jag inte att jag kan kräva av kassamänniskan att hen talar svenska tillbaka, i och med att det är så många svenskspråkiga som inte kan finska heller (yep, it goes both ways).

Däremot tycker jag det finns vissa tillfällen när man med gott samvete kan kräva att få betjäning på sitt eget modersmål, och dessa är just exempelvis hos läkaren och i banken. När det gäller saker som ens hälsa och att ta lån, så ska man inte behöva oroa sig om man blir förstådd på sitt modersmål eller inte.

Något annat man inte borde behöva oroa sig över, är att bli hånad för att man talar sitt eget modersmål, eller rent utsagt vara rädd för att göra det. Jag vet inte HUR många gånger jag presenterat mig, "Daniela Skoglund hei", och fått höra saker som "Onpas erikoinen nimi, mistä maasta sä oot kotoisin? (Vad underligt namn, från vilket land kommer du på riktigt)"eller "Aijaa, sä oot tommonen suomenruotsalainen" (Aijaa, du är en sån där finlandssvensk) till svar.

Vissa gånger har jag tyvärr också känt att situationen nästan blivit hotfull för att jag talat svenska, som den där ena gången när jag skulle åka hem med metron på natten för något år sen. Eftersom jag helst inte rör mig ensam om nätterna här i Helsingfors pratade jag med en kompis i telefon medan jag satt där i den ganska tomma metrovagnen, och några bänkar framför mig sitter två män i 30-års åldern, som verkade vara antingen väldigt berusade, eller påverkade av något annat.

När jag började prata med min kompis knuffar den ena mannen till den andra och säger högt med väldigt aggressiv ton "V*ttu, tuossa istuu hurri" (För f*n, där sitter en jävla finlandssvensk), nickandes mot mig med en blick som om jag vore något som katten släpat in. Även om jag egentligen bara viljat öppna munnen och svara något i stil med "Ja tuossa istuu näköjään idiootti" (Och där sitter tydligen en idiot), konstaterade jag att man får välja sina strider, och i vissa fall, som i en nästan folktom metro mitt i natten, är det nog smartare att tiga, än att riskera att bli misshandlad. Så, jag satt tyst resten av vägen, medan mannen högt gapade om hur "Suomessa puhutaan suomea" (I Finland pratar man finska), och så vidare.

Det att en full man, låt oss kalla honom Matti, mitt i natten i metron anser att jag är mindre värd, någon som kan behandlas hur som helst och någon som inte borde ha samma rättigheter som han för att jag är finlandssvensk, det kan jag ändå ta, men det att vår riksdag nu klart och tydligt visar tecken på att de är på samma linje som denna Matti, det är något jag INTE kan ta.

Jag läser flera artiklar om hur de nu beslutat att Vasa inte får behålla en omfattande jour, och till skillnad från striden i metrovagnen, är det här en strid jag utan tvekan väljer att ta. Med tanke på alla tusentals som tydligen protesterade för döva öron på Vasa torg, kanske min lilla text inte påverkar någonting, men jag vill åtminstone försöka, för ju fler som försöker göra sin röst hörd, desto större är chanserna att påverka. Och som jag håller tummarna, att politiker som Joakim Strand, Mats Nylund och Anna-Maja Henriksson orkar fortsätta kämpa.

Min hälsning åt riksdagen? Den kommer här: Vi är omkring 5,5 % av Finlands befolkning, vi som bor i Finland, men har svenska som modersmål. En klar minoritet, men vi finns, och enligt Finlands grundlag har vi två officiella språk, finska och svenska, och både finskatalande och svenskatalande ska ha samma rättigheter och skyldigheter i det här landet.

Båda är lika värda, eller, låt mig rätta mig lite, båda borde vara lika värda. Ni har just bevisat motsatsen, och i mina ögon har ni nu sjunkit lika lågt som Matti i metrovagnen sjönk den natten. Skillnaden är bara den, att han var en alkoholpåverkad ung man som kläckte ur sig något i metron, medan ni är de som styr det här landet. Och när jag läser om era beslut, då kan jag inte låta bli att tänka samma, som det jag hade lust att svara åt Matti i metron den natten (byt bara ut "tuossa" till "eduskunnassa" och "idootti" till plural).

Ta nu ert förnuft till fånga, gå igenom Finlands grundlag lite noggrannare och GÖR OM, GÖR BÄTTRE. / Mvh en av de 300 000 finlandssvenskar som vägrar bli behandlad så här.

Daniela Skoglund