Theresia, 17: Till dig som vill ha anorexia och vill sprida den

Sociala medier är en stor del av våra liv numera. En statusuppdatering på facebook, en video eller bild på Instagram, en repost på Tumblr och en retsam Snapchatbild till vännerna. Vi alla tar del av varandras liv, på gott och ont. Missförstå mig inte, jag är lika beroende av sociala medier som du.

Jag älskar sociala medier, lika mycket som jag avskyr vissa delar av den beroendeframkallande kedjan av gemenskap.

Att dela glädje med familj och världen är något jag älskar och älskar när andra gör. Men vi kan tyvärr inte bara blunda för de negativa sidorna av alla dessa internetfenomen, utan vi måste välja att se dem och åtgärda dem.

Ett extremt skadligt internetfenomen är pro ana, även känt som pro anorexia. Pro ana är en subkultur som lyfter anorexia nervosa som en livsstil att sträva efter istället för att se anorexia som en sjukdom. Kulturen och medlemmarna målar fram anorexia som en idealbild, något att sträva efter. Något som gör en lycklig.

Anorexia nervosa. Ett ämne som inte tillräckligt många har kunskap inom, så låt mig ta några centrala begrepp inom sjukdomen. Svält och skev kroppsuppfattning är pelare sjukdomen står på, men depression, ångest och tvångbeteende hjälper stadigt till att hålla upp fasaden.

Underviktiga magra kroppar och kroppar som i ens egen ögon speglar rent och skärt hat. Kalla händer, insjunkna kinder och tydliga ben kan också vara en del av sjukdomen som drabbar allt för många individer. Hjärtat och organen kan ta stora smällar, rent utav lägga av helt om man lever underviktig en lång tid.

Fotomodellen Ana Carolina Reston, bara 21 år, dog av sin anorexi. Ana klarade inte en liten infektion hon fick i kroppen på grund av hur svag näringsbristen hade gjort henne. Alldeles för många personer dör. Ännu fler exempel på detta är systrarna Ramos, varav Eliana hittades död i sitt sovrum efter en hjärtattack, precis som sin syster Luisel efter att ha vägrat att äta då hon ville förbereda sig inför en stor modevisning, efter en längre tid av grov undervikt.

Näringsbrist, lögner och ett liv fullt av hat och ånger, det är anorexia. Att förlora mensen om man tidigare haft det, och därmed förlora förmågan att skaffa barn, att dricka så mycket vatten att magen känns som den ska sprängas för att kunna få träna om man har gått upp på vägningen.

Gräl med familj, ibland tvångsmässig träning som gör att man kan få sprickor i benen efter att ha sprungit så hårt och länge på toalettgolvet på kliniken, ibland att kräkas tills man svimmar eller tills det kommer blod, gömd mat under borden och i fickorna. Är det detta man eftersträvar? Är detta ett ideal? Inte nog med att man själv eftersträvar detta beteende, man vill dela med sig av det för att hjälpa andra att kunna fortsätta det.

Anorexia nervosa är en sjukdom individer drabbas av på grund av olika anledningar och det är en enorm förlust av ens liv och tid, och de flesta som drabbats har kvar små delar av sjukdomen hela livet. Det är inget val att bli psykiskt sjuk, och det borde det aldrig vara. Valet att sprida psykisk ohälsa borde aldrig tas. Det enda valet man borde eftersträva är att bli frisk. Bortsett från att man förstör livet i ögonblicket och möjligtvis på lång sikt för sig själv, så förstör man det för folk i sin omgivning.

Jag säger inte detta för att ge skuld till människor som drabbats av anorexia och andra ätstörningar. Jag vet att det kan vara det jobbigaste med att vara sjuk. Att veta att ens val och lögner inte bara håller en själv vaken om nätterna. Familjen, vänner och släkten upplever det också. På ett annat vis. Att skuldbelägga en sjuk människa hjälper aldrig. Det ger oftast mer ångest. Jag tror aldrig att någon menade att skuldbelägga, eller menar att göra det, för en sjuk människa är ingen hemsk människa. Sjukdomen är hemsk.

Men man måste skilja på individen och sjukdomen. Individen vill inte stanna uppe sent på natten och träna, eller räkna varje kalori i varje mål, eller ha kladdiga händer och fickor av all mat man gömt, eller bara känna sig värdefull eller nöjd i en ynka liten stund efter att man gått ner i vikt eller skippat en måltid. Ångesten över att behöva ta dessa valen är inte särskilt rolig. Men man gör det ändå. Det är svårt att sluta.

Tänk då personerna runt omkring. Som ser en tom själ som tappat så mycket glädje i livet, som aldrig vill ut på restaurang eller fika, som aldrig kan äta ett mål utan att känna ångest. Att se massa tårar och se massa hat. Att se någon bli ledsen när de ser sig själva i spegeln. Anorexia är inget man vill uppleva, eller se någon uppleva.

Jag vet att det kan vara frestande att tänka på att vara samhällsidealet. Kanske känner man glädje då? Kanske tycker folk om en? Man blir lyckligare och mer värdefull? Det är exakt vad man tror. Men tillfredsställelsen av att väga mindre än andra och att ha den plattaste magen och största mellanrummet mellan låren uppnås inte. Du blir inte nöjd. Inte samhället heller.

Kampen att tillfredsställa ett samhälle med sjuka ideal där fotomodeller är så underviktiga att de dör är en kamp som man bara kan ge upp. Är man smal nog kommer det alltid vara någon som kommer tycka att man har något annat att klaga på. Men på den positiva sidan, japp, den finns, så tycker också alltid någon att du är fin. Det är du. Men du kommer inte bli glad av att svälta eller sprida svält. Varje målvikt som uppnås glöms och en ny sätts, ännu lägre. Lägre och lägre tills det inte går längre. Man blir aldrig nöjd och tillfredsställd, allt lidande är förgäves när man kollar på målet. För målet för sjukdomen är bara att komma lägre och lägre.

Skippa sidor, tidningar, personer som triggar. Sjukdomen leder inte till glädje, vad sidorna än säger och vad samhället än försöker ge intryck av.

Tipsen som sprids på dessa sidor är tips många annars aldrig skulle kunna fundera ut själva. Ätstörningsvården och överlag vården för psykisk ohälsa inte alltid tillräckligt bra för att kunna rädda individers liv. 30 procent av de 10 procent anorexiadrabbade som dör relaterat till sjukdomen dör av självmord. Många får aldrig hjälp och många söker aldrig hjälp. Ofta ses personer inte som tillräckligt sjuka.

Som ett rop på hjälp går många in på sidor och kollar upp tips för att processen av viktnedgång ska gå snabbare. Fler blir sjuka, och får tips på fusk kring mat och träning som man förmodligen aldrig kommer glömma. Tips som snart kan bli tvångsmässigt beteende som kan leda till fruktansvärda konsekvenser. Vården hjälper pro ana-sidorna till viss del med andra ord. Att vara på en klinik där de som arbetar pratar om hur man inte borde äta potatis var inget som hjälpte mig att vilja gå upp i vikt.

Jag vill absolut inte smutskasta all vård, då jag vet många som hjälpts av den. Men i mitt fall blev det bara värre. Att kunna få personer att logga ut från sina pro ana-sidor och att anmäla sidorna skulle ta bort en del som kan förvärra sjukdomstillståndet hos många. Spridningen av sjukdomen skulle kunna minska, och färre skulle kunna ta del av tips som får sjukdomen att ta ett starkare grepp om ens liv.

Till dig som eftersträvar anorexia och att sprida den, sök hjälp. För din egen skull. Om du inte klarar av det för din egen skull, gör det för dem som älskar dig, för det finns det många som gör. Välj inte att bli sjuk i anorexia, och välj inte det åt någon annan heller. Hjälp inte någon att bli sjuk. Aldrig dig själv, aldrig någon annan.

Till dig som skriver dessa inlägg och tips, tänk om det vore din son eller dotter, tänk om det vore ditt syskon eller din vän som läste det. Som började använda alla tips du gett för att kunna långsamt förstöra både sitt kropp och psyke, och deras omgivnings psyke likaså. Tips som omvandlar glädje till hat. Skulle du fortsätta då?

Theresia Ujvari