Denise, 24: Jag ville inte vara nära min dotter på flera månader

För de personer som inte haft en förlossningsdepression kommer aldrig förstå känslan eller bandet man har, eller inte har till sitt barn.

Jag önskar jag kunde få andra att förstå känslan man känner, alla känner olika och ingen som varit med om det kan sätta sig in i dom känslorna. Jag kan ju endast dela med mig av vad som jag har känt under alla dessa månader.

Nu är Kaylie snart två år, i början av januari fyller hon två och jag njuter av att vara mamma. Jag har inte alltid njutit över att vara mamma. Hon får all den kärlek hon behöver, hon har utvecklats till att bli en otroligt omtänksam och duktig tjej. Vi har alltid överöst henne med kärlek även om det från min del ibland varit fakeat de första månaderna. Vi vet att hon känner sig älskad, det har hon alltid gjort, men det har varit tufft.

När min förlossning sattes igång genom att de tryckte hål på hinnorna efter att jag gått med värkar sen vecka 31 då en förlossning var på gång(som tack och lov gick att stanna av) hamnade både jag och min fru i chock. Jag låg och skakade och mådde illa.

Det blev hastigt och plötsligt och vi var inte beredda, vi hade inte ens BB-väskan med oss.

I många timmar låg jag med värkar, i många timmar bad en sjuksköterska mig att krysta för att jag kände ett tryck men jag hade ju ingen aning om hur jag skulle krysta rätt och ingen berättade det för mig. Vi blev lämnade många timmar och jag kände mig alldeles hjälplös.

Helt plötsligt dyker det upp två barnmorskor, två sjuksköterskor och en läkare. Det var dags att köra igång med sugklocka, något som var min absolut största rädsla inom förlossningen.

Therese fick sagt av en barnmorska "håller du inte ner Denise nu kommer du få planera en begravning istället för ett dop" och där brast allt för oss båda.

Ut kom en frisk tjej, en liten prinsessa. Hade hon inte kommit vid det sista draget med sugklocka hade det blivit ett urakut kejsarsnitt.

Jag ville inte ens se på henne. Therese ville inte ens hålla i henne. Det här med att ta upp kameran vi hade med fanns inte på kartan. Jag låg där med henne på mitt bröst och sa högt "nej, det här är inte värt det"...

I många, många månader kämpade jag med att försöka hitta ett band mellan mig och min dotter.

Jag ammade henne och lämnade direkt över henne till Therese som fick sköta resten. Jag kunde inte glädjas alls, jag ville inte vistas bland folk. Det tog mig tre veckor att gå ut med Kaylie i barnvagnen, något jag längtat efter sen jag plussade.

Jag älskade henne inte. På riktigt, jag älskade inte mitt barn. Jag kände inte den kärlek alla andra kände.

När min dotter sov gjorde jag allt för att hon inte skulle vakna, jag smög på tå för att inte väcka henne och när hon vaknade grät jag nästan av förtvivlan. När hon var vaken försökte jag få henne att sova.

Jag vet, det låter hemskt.

Jag har aldrig någonsin skadat mitt barn, jag har aldrig varit hårdhänt mot henne men många gånger har jag gått ut ur rummet och andats, för att samla mig själv för att inte bryta ihop.

De känslor man känner när man får en förlossningsdepression går inte att förklara, endast personer som haft det kan förstå den känslan, den där känslan av att inte vilja ha sitt barn, att inte älska barnet sådär så som man ska.

Det tog många läkarbesök, många antidepressiva mediciner, många samtal hos psykiatrin innan jag kände att jag hade läget under kontroll. Nu, efter två år, har jag fått rätt medicinering som fungerar. Therese säger att jag är mig själv nu.

Jag vill vara med mitt barn, jag älskar att höra henne ropa "mamma" på morgonen för att mötas av en glad och utvilad liten skrutt.

Den bästa stunden på dagen är när vi har en halvtimmes promenad till förskolan då bara hon och jag kan samtala om allt vi ser.

Jag mår bra. Jag mår verkligen bra. Men det har tagit lång tid för mig att komma hit och jag vill verkligen att alla som känner sig dåliga efter en förlossning att söka hjälp så fort som möjligt.

Sök in till psykiatrin, dom är underbara och kan erbjuda både läkare och psykologer som kan hjälpa dig på vägen. Allt får ta tid, allt kommer ta tid, men det blir bättre, det lovar jag.

När man får barn är alla känslor okej att känna. Man får känna avsky för sitt barn, man får verkligen det. Det är helt okej. Allt är inte rosenskimrande och allt är inte perfekt. Du behöver inte jubla av glädje när första steget tas eller när den första tanden spricker igenom, du får känna dig alldeles tom. Det är helt okej.

Glöm inte det där lilla hjärtat här under om ni inte orkar lämna en kommentar - uppskattning behövs alltid.

Denise Hinkelman