Tisdag 18 Maj
Stockholm

Sabina, 20: Varför är din stress viktigare än mitt liv?

1 av 3
2 av 3
3 av 3

"Jag är 20 år och har så mycket jag vill göra i livet. Istället tvingas jag fortsätta med mina läkarbesök".

Kommentera (14)
Kopiera länk
Dela
Detta är åsiktstext i form av en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna och inte Nyheter24:s.
Läs mer
Om skribenten

Sabina Shilekani är 20 år och bor i stockholm.

Hon studerar till jurist och driver eget företag.

14 dagar har gått sedan den traumatiska dagen i mitt liv dök upp, dagen då en individ valde att förstöra en 20-årings framtid.

Jag hade sakta men säkert börjat köra hemåt när ett fordon lämnar avfarten i lite för hög hastighet. Det enda jag tänker i mitt huvud är ”men GUD! Ser du inte mig eller?”

Jag tutar och tutar för att han ska se sig för, men inget mer händer. Sen ser jag två lysen närma sig. En förare valde att strunta i väjningsplikten och gasar allt vad han har för att själv inte bli påkörd av bilar i motsatt riktning.

Själv hann jag reagera på en sekund. Jag drar ratten åt höger allt vad jag har med ena handen när jag märker att jag inte kommer hinna undan, hellre baksidan än förardörren tänkte jag.

Bilen åkte rakt på mig. Jag hade kunnat vara förlamad eller död om jag inte hade dragit ratten åt sidan då han hade träffat förardörren. Den här individen körde in i mig så hårt att min bil inte längre låg åt snedden. Bilen hamnade rakt fram men i höger körfält. I en sekund hann jag tänka och se hans ljus komma närmare och sedan skrek jag rakt ut ”nu dör jag!”. Jag slår först huvudet i ratten och tillbaka sedan tillbaka på ratten igen.

Jag hinner inte tänka klart och jag bryr mig inte om mig själv i den stunden. Jag gick ut på vägen samtidigt som jag darrade. Mina ben klarade knappt av att hålla mig uppe. Mannen som körde in i mig hade bråttom till jobbet. Jag var i chock. Det hade ännu inte slagit mig hur ont jag hade och hur svimfärdig jag kände mig.

Mannen som mådde bra kom ut ur sin bil, inte ens en gnutta medkänsla fanns inom denna människa. Den här mannen hade kunnat ta mitt liv, eller åtminstone göra mig förlamad.

Betyder din stress mer än en människas liv, eller kan arbetet, som du kommer någon minut sent till, vänta?

Januari månad år 2016 var jag med om min första krock. I detta fall också en individ som hade allt för bråttom och inte valde att kolla på vägen. Han prioriterade sms:en han fick. Sedan dess har jag haft en sjukgymnast på grund av nack- och huvudsmärtor.

Den här gången, exakt år senare, är olyckan dock på en helt annan nivå. Jag darrar fortfarande, min kropp domnar bort, min käke gör ont och jag kan inte sitta still länge.

Jag kommer aldrig att våga köra lika bekvämt eller våga ta den vägen igen. Jag kan inte röra på nacken och jag kan inte ens plugga. Jag hade tenta två dagar efter krocken. Jag satt och grät på tentamen för att jag hade så ont och lämnade in den relativt blank.

Varför har vissa individer så bråttom? Varför kan ni inte förstå att ni inte kommer snabbare fram genom att bryta lagar och regler, genom att ignorera risken för andra människors liv? Bilister kan vara närmare än vad man tror, att vara uppmärksam är vad individer ska vara i trafiken.

Snälla individer, snälla Sverige, ha inte bråttom i trafiken. Jag är en oskyldig människa på 20 år som har så mycket att göra i livet. Istället tvingas jag fortsätta med mina läkarbesök med jämna mellanrum.

Jag kommer aldrig i mitt liv kunna titta på Audin igen eller sätta mig i den. Om jag gör det, så har jag besegrat min största rädsla.

Sabina Shilekani

Håller du med?
Tack för din röst!
Kommentera (14)
Kopiera länk
Dela