Det räcker inte att bara prata, Margot Wallström – du måste agera också

Sedan den 1 januari är Sverige ordförandeland i FN:s säkerhetsråd. Redan på årets första dag deklarerade vår utrikesminister Margot Wallström att hon vill "lyfta FN:s arbete med konfliktförebyggande samt kopplingen mellan kvinnor, fred och säkerhet. FN måste på ett betydligt bättre sätt förebygga och hindra återfall i väpnade konflikter, inkludera kvinnor i fredsprocesser och se sambanden mellan fred, säkerhet och utveckling". (DN Debatt 1/1-17).

Men det verkar inte finnas mycket kraft bakom Sveriges ord. På måndagens konferens om Syrien i Kazakstans huvudstad Astana lyser kvinnor och deras organisationer med sin frånvaro. En snabb titt på deltagarlistan visar att det är bara män, många av dem öppet kvinnofientliga, som idag tar plats vid förhandlingsbordet. Med andra ord tillåts inte kvinnor, ännu en gång, att förebygga väpnade konflikter

Konferensen har utformats av Ryssland, Turkiet och Iran . Inget av dessa länder är kända för att låta kvinnor vara delaktiga i sina länders framtid.

Trots de kloka orden vid nyår har Sveriges utrikesminister inte sagt ett enda ord om vare sig om arrangörerna eller aktörerna av den förestående Syrien-konferensen. Än mindre om den största utmaningen på jordklotet just nu: Fred i Syrien.

Som ordförandeland i FN:s säkerhetsråd borde Sverige kunna påverka utformningen av en Syrienkonferens och arbeta febrilt för kvinnors deltagande.

Hade Sverige agerat för en lösning av Syrien-konflikten hade inte ens Astana-konferensen planerats. Istället hade FN tagit ett allvarligt initiativ till effektivare förhandlingar där alla sekulära parter i Syrien fick sätta sig vid ett och samma förhandlingsbord.

Samtidigt behöver man inte vara en expert för att snabbt inse att Astana-konferensen kommer få samma öde som de tidigare Genève-konferenserna om Syrien: fiasko.

Anledningarna är många. Låt oss presentera fyra av dessa.

1. Som tidigare påpekats är det inte FN som arrangerar konferensen. Inte heller de tunga aktörerna EU, Arabförbundet eller USA tillåtits att planera konferensen. USA deltar inte med en delegation.

2. För det andra är det inte syrierna själva som får bestämma sin framtid: Turkiet och Ryssland som krigar just nu på syriskt territorium har egna intressen i Syrien-konferensen. Turkiet vill stoppa alla kurdiska framgångar i Syrien medan Ryssland vill ha diktator Bashar al Assads sönderslagna Syrien som en koloni och minska USA:s inflytande i Mellanöstern. Med andra ord organiseras konferensen mer för uteslutning av aktörer än att på allvar vilja hitta en fredlig lösning av konflikten som krävt drygt 400 000 dödsoffer.

3. För det tredje tillåts inte Syrienkurdernas starkaste parti PYD, (med de väpnade grenarna YPG och YPJ), som kontrollerar lika mycket mycket territorium som diktatorn Bashar al Assad i Damaskus och bekämpar terrorgruppen Daesh (IS) bäst, att delta i Syrien-konferensen. Det är märkligt att ett sekulärt parti som har 10 000 krigande kvinnor i YPJ (Folkets försvarskvinnor) nekas tillträde till Astana-konferensen medan 24 kvinnoförtryckande väpnade grupper som finansieras av Turkiet, ska idag tala om Syriens framtid i Astana! Man tar sig för pannan!

4. För det fjärde nekas syriska kvinnor att presentera sina perspektiv, erfarenheter, lidanden och önskemål om Syriens framtid. Det är mycket olyckligt eftersom de som drabbas hårdast av kriget i Syrien är främst försvarslösa kvinnor och barn. Ingen är så mån om freden och tryggheten i Syrien som kvinnor. Men vare sig FN, EU Arabiska förbundet eller andra aktörer verkar vilja lyssna på deras lidanden och utsatthet.

Avslutningsvis skulle vi vilja att vår utrikesminister använder Sveriges period i FN:s säkerhetsråd till att bjuda in kvinnor till förhandlingarna om Syriens framtid i de kommande fredsförhandlingarna.

Kurdo Baksi,
Författare och samhällsdebattör

Murat Kuseyri,
Journalist