Nelly Mathilda: Sveriges sjuksystem tvingar mig att tigga

Jag skulle vilja berätta en historia om ett dolt folk, men vet inte riktigt hur eller var jag ska börja. Vi hade kunnat prata om mannen som bor på landet för att ha råd att leva på sin sjukpenning, men inte har råd att tanka sin bil för att ta sig annorstädes.

Hur han lider när han varken har råd med livsviktiga mediciner eller transporten till apoteket. Att orken att söka ytterligare hjälp verkligen inte finns och att han nu snabbt magrar av för att det helt enkelt inte finns tillräckligt med medel till allt som behövs för att leva i Sverige idag.

Eller småbarnsmamman som är både utbränd, utförsäkrad och utnyttjad av andra som gärna ger ansvar, men få befogenheter och ingen betalning. Andra som vägrar se att hon inte sliter och släpar mer än hon orkar för att det “är roligt”, utan för att hon inte vill leva på andras inkomst och att detta nyttjande är hennes enda inkomst.

Detta är inga påhittade karaktärer, utan riktiga människor som jag själv haft kontakt med. Vad som gör just dessa unika, är att de på olika sätt valt att berätta om sin situation för omvärlden. De allra flesta håller tyst, för allt du säger kan användas emot dig, hos socialen, på Arbetsförmedlingen, hos Försäkringskassan. Man vet aldrig när ens ord kommer vrängas till en nackdel.

Men jag har insett att det är i princip helt jävla omöjligt att förklara långvarig fattigdom för någon som inte genomlidit det själv.

Speciellt i ett land där de flesta fått lära sig mantrat “Vi har det bra i Sverige” och myter såsom “Alla som vill ha hjälp/bostad/vård får det, om de VERKLIGEN vill och inte bara är lata” bubblar upp till ytan med ojämna mellanrum. Alltid med en insinuering om att det på något sätt finns folk som vill leva fattigt, på gatan och med galopperande sjukdom i sin kropp.

Och har du som jag en eller ett par för utomstående osynliga diagnoser, då är du genast misstänkt för fusk av allt, av vem som helst som känner sig myndig nog att lägga sig i ditt liv. För det räcker inte att vara fattig, du ska helst inte åtnjuta bekvämligheter som ditt favoritschampo, medicinerna du behöver eller en allergenfri kost som håller dig på benen alla dagar i månaden.

Är du inte lite väl petig med maten? Och vet du inte att storkok kan spara flera kronor i månaden? Köper du någonsin något extra, til exempel julklappar för 100 kr, så kommer folk inte förstå hur illa det faktiskt påverkar ditt liv. För 100 kr är ju “ingenting”. Detta “ingenting” hade dock kunnat förse en person med värktabletter i upp till 3 månader, ett kilo kött eller nya underkläder. Behöver jag ens påpeka att januari inte direkt är “trosornas månad”?

Förutom att gemene man ger dig konstiga blickar och märkliga råd när du är en “ung pensionär” eller osynligt sjuk på annat vis, så får du kallt räkna med att diverse myndigheter gör djupdykningar i ditt privatliv när helst de känner för det, speciellt när du behöver lite extra hjälp att ta dig dit du vill. Och hur kan du ens ha en egen vilja när du är så sjuk att du inte kan jobba???

Detta misstänkliggörande och omyndigförklarande resulterar inte sällan i att folk som de facto behöver hjälp, drar sig för att be om den. Man vet helt enkelt aldrig vad som väntar, precis som med Forrest Gumps jävla chokladask av överraskningar.

Jag själv har för länge sedan släppt på en hel del principer och tigger med jämna mellanrum efter pengar, mat och annan form av hjälp. Men de allra flesta håller tyst. För det är inte helt okej att bara ta emot hjälp, ibland kräver folk att du redovisar i vilken riktning slantarna rullar, eller att du ska ha energi eller möjlighet att hjälpa samma person tillbaka med liknande.

Det betyder inte att det är oproblematiskt för mig att be om hjälp, mitt psyke kraschar precis varje gång och jag isolerar mig ibland i flera veckor efteråt. För jag skäms fortfarande över att inte klara mig själv, jag som klarat mig själv sedan barnsben kan inte jobba. Och även om det är ett tag sedan jag blev fattig, så tror jag aldrig man riktigt vänjer sig vid att det är så.

Vissa ser ingen utväg alls. Och även om jag alltid har en underliggande depression på grund av min kroniska värk, extra djupa svackor och i dessa fantiserar om självmord, så är inte det min väg att gå. I alla fall inte än.

Men många ser ingen annan utväg och de som lyckas stoppa sitt lidande på det här viset får helt enkelt kallt räkna med att bli kallad “fegis” efter sin död. Du kan helt enkelt inte vinna när du fastnat i det träsk som svensk sjuk- och fattigdom i kombination innebär.

Det finns massor av politiska lösningar som går att föreslå; medborgarlön, omfördelning av pengar på annat vis, bättre utbildningar till de som jobbar med människor i utanförskap och annat som ser jättebra ut på papper. Och i förlängningen håller jag med om att allt ovanstående borde införas. Men vad som är absolut viktigast att komma ihåg är att se alla individer som drunknar i ett hav av byråkrati, allt medan de som infört regelverken glatt mumsar i sig sitt fredagsmys och mumlar om omregleringar.

Jag hade turen att ha ett nätverk, ett jobb och en tydlig (skränig) röst redan innan allt gick åt helvete. Vänner som höll igenom när det var som värst, energi att ibland ringa de där livsnödvändiga samtalen och framförallt; människor som tror samt lyssnar på mig.

För de allra flesta i min sits ser det inte ut så. Min önskan för framtiden är att fler tar sig tid att lyssna, när någon har något viktigt att berätta. Att man inte helt kallt förutsätter att personen inte tänkt på en enda lösning på sina problem eller att myndigheterna hjälper folk som de ska. Och om man kan, hjälper personen att få en röst i samtalet om dem själva.

Nelly Mathilda Fredlund

--

Om du vill hjälpa Nelly att klara månaden kan du swisha en gåva till 076 89 69 772.