Henrik Wig: Det är dags att krossa myten om djurvänliga nazister

- 05/02/2017, 14:22
Henrik Wig skriver om djuren i Hitlers Tyskland
1 av 3

Henrik Wig skriver om djuren i Hitlers Tyskland

Martin Stenmark/TT

2 av 3

TT

Henrik Wig
3 av 3

Henrik Wig

Martin Stenmark.

"Om sommaren gick hästarna i brännande hetta. De slets till döds, vilket naziledarna var medvetna om"

Detta är åsiktstext i form av en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

Att nazisterna var djurvänner är en spridd uppfattning. Historikern Peter Englund uttryckte den i en lång essä i Dagens Nyheter den 22 maj 2002: ”Hitler-Tyskland … var banbrytande vad gäller djurens rättigheter … Bland annat så förbjöds i princip all vivisektion, alltså operationer på obedövade, levande djur … Många av naziledarna var ... uttalade djurvänner och vegetarianer. Adolf Hitler hade planer på att förbjuda allt ätande av kött och var mycket kärleksfull mot sina hundar. Och SS-chefen Heinrich Himmler – också han vegetarian – visade upp en närmast ’hysterisk’ avsky för all typ av jakt.”

Englunds artikel har blivit en standardtext i ämnet. Genom åren har många skribenter och debattörer hänvisat till den. I tidskriften Forskning och framsteg (nr 6/2002) upprepade historikern Jonas Larsson Englunds påstående ordagrant: ”Nazityskland var banbrytande vad gällde djurens rättigheter”. I Historiepodden från februari 2016 pekas Hitler ut som vegetarian och Nazi-Tyskland som ”något av en pionjärstat vad gäller djurens rättigheter”.

I vår bok Djurens förintelse visar Pelle Strindlund och jag att denna bild är oriktig.

I inledningen till den tyska djurskyddslagen slås förvisso fast att ”onödigt” djurplågeri är förbjudet, men därefter tillfogas att det är tillåtet om det tjänar ”ett förnuftigt, berättigat ändamål”. Det är förbjudet att utföra ”försök som innebär kraftiga smärtor eller skador”, med undantag när försöksledaren anser att experimentet bör utföras utan smärtlindring. Sådana ”förbud” är naturligtvis meningslösa och tyska forskare använde rutinmässigt djur i plågsamma och dödliga experiment.

Sådana djurförsök betraktades inte vara i strid med den nazistiska ideologin utan i samklang med den. De regimtrogna jurister som utarbetade djurskyddslagen 1933 försvarade, i polemik mot konsekventa djurförsökmotståndare, djurförsök med motiveringen: ”i alla samhällen gäller regeln att i nödfall måste enskilda individer offras för det gemensammas intresse”. Här föll de tillbaka på en av nationalsocialismens grundsatser: ”Det allmännas bästa framför egennyttan” (punkt 24 i nazistpartiets program).

Hitler hade en förkärlek för vegetarisk kost, men konsekvent vegetarian var han inte. Den 7 maj 1942 noterade en av hans medarbetare vad Hitler åt. ”På kvällen gladde han sig särskilt över det framdukade köttet av rökt stör.” Men den viktiga poängen är att Hitlers vegetariska preferenser byggde på hälsoskäl, inte djurvänlighet.

Genom de nedtecknade bordssamtalen i führerhögkvarteret kan vi avlyssna Hitler. Den som talar är knappast en person med djurrättsliga värderingar. Det finns inget exempel på att han uttrycker medkänsla med andra arter. Däremot kan han utan vidare ta ställning för verksamheter som innebär lidande och död. Den 12 maj 1942, vid kvällsmaten, talade han om vikten av ”valfångsten och utnyttjandet av valen”. ”Vi har idag metoder med vilka vi kan ta till vara 88 procent av valen, till exempel kött för konserver, skinnet som läder, köttfibrerna som grundbeståndsdel för ett oförstörbart material.

Organiseringen av valfångsten är därför för oss ett oerhört aktuellt problem.” Det är allmänt känt hur valfångst går till, så Hitler var nog inte omedveten om vad den innebär för djuren: att vid fullt medvetande få en stålharpun inskjuten i kroppen och långsamt förblöda av hullingarna som river upp muskler och organ.

Ett annat exempel: På östfronten ägnade sig soldaterna åt att komplettera matransonerna med att röva och jaga. Passerade soldaterna en svinstia och såg ett par grisar lade de beslag på djuren och slaktade dem. Gevär och metkrok användes för att fånga fritt levande djur. Detta visste Hitler av egen erfarenhet; under första världskriget hade han själv gett sig ut på harjakt. Att andra varelser tvingades plikta med livet för att försörja arméns män var inget som tyngde honom: ”Vid kvällsmaten berättade chefen mycket muntert om frontsoldatens uppfinningsrikedom när det gäller att förse sig med kött och fisk” (den 6 maj 1941).

Det tycks ha varit hans mag- och tarmproblem som drev honom att leva delvis vegetariskt. I boken Hitlers Hausverwalter (2013) berättar Herbert Döhring – godsförvaltare på Hitlers högkvarter i Bayern, Berghof – att Hitler förklarat att den senapsgas han drog i sig under första världskriget var orsaken till att han inte tålde kött. Gasattacken hade gjort att slemhinnorna – de ytor som täcker andningsvägarna och mag-tarmsystemet – blivit skadade. I en intervju år 2000 sa hans tidigare sekreterare Traudl Junge: ”Hitler motiverade aldrig sin vegetarianism med att han kände medlidande med djuren.”

”Hitler hade planer på att förbjuda allt ätande av kött”, skriver Englund. Källan till uppgiften är en anteckning som Joseph Goebbels gjorde i sin dagbok den 26 april 1942. ”En ansenlig del av vårt samtal ägnade Ledaren åt den vegetariska frågan. Han är mer övertygad än någonsin om att köttätande är skadligt för mänskligheten. Självklart vet han att vi under kriget inte kan förändra vår livsmedelsförsörjning i grunden. Men efter kriget har han för avsikt att ta itu med även detta problem. Kanske har han rätt.”

Inledningsvis kan det vara värt att påpeka att Goebbels inte talar om något ”förbud”. Ordet är Englunds. Hitler kan ju ha planerat att verka för ett mer vegetariskt Tyskland utan att göra köttätande till en juridiskt brottslig handling. I Tredje riket försökte makthavarna påverka medborgarnas livsstil i många frågor, utan att olagligförklara de bruk de ogillade, från att kvinnor inte skulle röka till att alla skulle äta mer fullkornsbröd.

Att Hitler haft ett köttförbud i tankarna verkar inte troligt. På kvällen den 22 januari 1942, lugnade han sin middagsgäst, amiral Kurt Fricke: ”var inte rädd för att jag ... ska förbjuda köttätande”. Efter att ha talat om hur en växtbaserad föda gör människan stark sa han: ”Köttkonsumtion minskar automatiskt genom att tillgången på grönsaker ökar och alla har råd med den vegetariska födan.”

Slutligen finns det Hitlerresonemang där han helt motsäger visionen om en vegetarisk framtid. Den 2 augusti 1941 sa han i ett av sina bordssamtal: ”Så snart ekonomin har organiserats ordentligt måste vi se till att bestånden av lantbruksdjur ökar.”

Den 25 september 1941 blickade han två årtionden framåt och talade han om hur germanska bönder i framtiden skulle bosätta sig i de erövrade områdena i Östeuropa. ”Om tjugo år kommer den europeiska utvandringen inte riktas mot Amerika utan österut. Med Svarta havet får vi en insjö med oändlig rikedom på fisk. Genom sojabönorna på Krim ökar vi vår boskapsuppfödning.” Här gläder sig Hitler, inte åt en kommande vegetarisk värld – utan utsikten att producera animalier i stor skala!

Hur som helst kommer vi aldrig få veta om detta med att ”ta itu med köttätandet” var ett infall från Hitlers sida, eller om han verkligen hade tänkt genomföra ett sådant program i händelse av en tysk seger. Det vi kan veta säkert är vilken inriktning Hitler hade när han satt vid makten. Den var inte vegetarisk. Under hela Tredje riket, både i freds- och krigstid, ansträngde regimen sig för att öka köttproduktionen, vilket framhölls i propagandan.

Hitler uppskattade schäferhundar bland annat för att de var, med hans ord, ”sin herre trogen”. Det var inte en ömsesidig trohet. Någon villkorslös tillgivenhet mot sina hundar visade inte Führern. Schäfern Wolf lät han avliva för att denne var aggressiv mot andra människor. Beroll, som i två och ett halvt år levde vid hans sida i Berghof, lät Hitler i december 1941 skicka till Ryssland för att delta i jakten på partisaner – en livsfarlig syssla eftersom arméhundar var ett prioriterat mål för fiendesidans prickskyttar. Schäferhunden Blondi förgiftade Hitler vid krigsslutet.

Uppgiften att många av naziledarna skulle ha varit vegetarianer är felaktig. Tvärtom är det slående att människorna runt Führern – de ledande nazisterna och personalens i hans stab – inte gjorde några försök att ta efter hans diet. SS-ledaren Heinrich Himmler var inte vegetarian, och inte heller jaktmotståndare. Liksom nazistledare som Hermann Göring, Joachim von Ribbentrop och Reinhard Heydrich var han en passionerad jägare! I sin dagbok den 14 juli 1939 antecknade Himmler: ”Jakt. Sköt bock.” I Djurens förintelse visar vi hur myten om Himmlers jaktmotstånd uppkommit. Det var hans massör Felix Kersten, som efter kriget bosatte sig i Sverige, som diktade upp historien.

Tredje riket var på inget sätt ”banbrytande vad gällde djurens rättigheter”. Alla former av djurutnyttjande som existerade i Tyskland före maktövertagandet levde vidare i det nya nazistiska Tyskland. I själva verket ökade regimen djurens lidande. Det huvudsakliga fortskaffningsmedlet under Hitlers mer än fem år långa militära äventyr var hästar. Krigföringen krävde att enorma mängder material förflyttades till olika frontavsnitt, till exempel kanoner, minor, kulsprutor, ammunition, livsmedel och kläder.

Det var hästarnas uppgift att på vagnar släpa detta. Invasionen av Sovjetunionen 1941 medförde extrema påfrestningar. Om sommaren gick hästarna i brännande hetta, höst och vår i hällregn och gyttja, om vintern i djupsnö och iskyla. De slets till döds – vilket naziledarna var medvetna om. Den 8 mars 1942 skrev propagandaminister Joseph Goebbels i en dagboksanteckning: ”Överallt har vi stora problem. Till exempel har under februari i en enda armékår 18 000 hästar fallit, 795 av dem av utmattning.”

Det är hög tid att ta farväl av myten om det djurvänliga Nazi-Tyskland. Också djuren tillhörde regimens offer.

Henrik Wig