Frida Nordin: Gör inte som jag, vänta inte tills den du älskar är död

Du väljer inte din familj. Du väljer inte dessa människor du per automatik borde älska och förstå. Du väljer dina vänner, du skapar själv din extended family.

Men din familj är människor du borde dela värderingar med. Dela humor med. Du borde förstå deras handlingar och beteenden. Men... ibland förstår du ju inte ens dina egna. I er olikhet finns ändå ett band som har format er och som för er samman. Eller... så är inte din familj som min.

För det är ju det som är grejen att alla är olika. Och olikheten ställer ibland till det. Ni är olika individer som lärt er lösa problem eller konflikter på samma sätt.

Min familj är envis och principfast. Envisheten är vår styrka. Den som tar oss igenom alla motgångar. Principfastheten leder till vårt förfall. För flera år sedan tog jag ett beslut. Det var varken helt genomtänkt eller helt rättvist men jag gjorde ett val utifrån min höga moral av att "så gör man bara inte".

Jag insåg senare att jag valde fel väg, jag tog det för långt men jag hade inte kraft och energi att orka ställa allt till rätta. Jag klarade inte att möta ångesten i den utmattning jag befann mig i. Jag tänkte "sen"...

Min farmor och farfar var min stora trygghet när jag växte upp. Jag älskar min farmor och jag hade aldrig kunnat tro vi skulle tappa kontakten. I måndags kväll reflekterade jag över mitt snart 40-åriga liv och tog ett beslut att jag måste svälja min ångest och ringa. Be om ursäkt att det blev som det blev. Man är alltid två i leken, men det var jag som ignorerade hennes utsträckta hand.

Av henne har jag fått värme och generositet och trots att jag varit kall visste jag att hon skulle öppna famnen. Jag somnade med ett stort lugn. Morgonen efter väcks jag av ett sms att min farmor gått bort under natten.
Jag vet inte om några högre makter lät oss mötas där i tanken under natten?

Lät oss försonas. Jag hoppas det. Men jag känner skuld. Jag känner ångest. Och jag känner sorg. Det var ett sånt slöseri att något så kärleksfullt för mig som barn slutade så sorgligt som vuxen. För att vi aldrig satte oss ner och pratade ut om saken.

I min envisa och principfasta släkt så skriver man. Vi skriver brev. Mail. Sms. Vi skriver av oss. Vi har alltid gjort det. Men när du skriver blir det också upp till mottagaren när den är redo att läsa. Jag har olästa brev som väntade på bli öppnade vid "rätt tillfälle"!

Men det finns inget rätt tillfälle. Så nu ringde jag! Jag ringde pappa, mamma, bror och närmaste vännerna. Jag pratade. Jag grät. Och jag sa allt jag tänkte och kände. Det var otroligt befriande. Jag valde inte min familj, men jag kan välja mitt agerande. Från och med nu kommer jag agera annorlunda.

Du som läser det här behöver inte beklaga sorgen. Få istället en tankeställare om det finns någon som du borde lyfta luren och ringa. För det finns inte alltid ett "sen". Imorgon kan det vara "försent"...

Frida Nordin