Johanna, 30: Snälla, sluta fråga när jag ska skaffa barn – det är inte upp till mig

”Då är det väl dags att skaffa barn snart va? Ni blir ju inte direkt yngre…” Kommentaren kom från en äldre släkting och blev som ett slag i magen.

Vad skulle jag svara? ”Jo men det är inte så lätt serru, jag tog en spruta med hormoner för så sent som en timme sedan och försöker ladda om för ännu ett smärtsamt försök genom IVF”...

...Nej, det svarade jag såklart inte, jag bara log och sa ”just nu har vi fullt upp med karriären och resor och vill bara vara vi två men visst drömmer vi absolut om familj på ett eller annat sätt och har vi förmånen att bli gravida vore det fantastiskt.”

Förmånen. Så sa jag om och om igen när vi genomgick de där åren av ofrivillig barnlöshet. För det är en förmån som för många av oss inte bara är ett knäpp med fingret, en mysig kväll och sedan ett plus på stickan några veckor senare. Jag hade bara haft vänner omkring mig som lyckats på första eller andra försöket och de var så glada att de hade slängt p-pillerna och blivit gravida direkt. Tjoff.

Jag kan riktigt höra hur de kom överens om att nu kändes det rätt i tiden, de var redo och tillsammans så spolade de fnissande ner preventivmedlet i toalettstolen och tände lite ljus och ja visst, det räckte för att sedan fortsätta fnissande att visa upp stickan på Instagram och börja välja bland söta bebisfiltar och unika barnnamn.

Jag unnade dem det varenda en men kände smärtsamt i tystnad hur märkligt det är att vi sällan vågar berätta när det inte går så bra. När man månad efter månad börja undra om vi ens kommer få bli föräldrar, om vi kommer få uppleva de där strecken på den lilla urinluktande stickan och om vi skulle få möta en gammal bekant som noggrant läste av ansiktet på vårt barn för att deklarera vem hen är mest lik av mig och min man. Halva mig och halva dig.

Det var ändå drömmen – även om vi pratade mycket om adoption under tiden också och försökte läsa på om hur det gick till. För en familj skulle vi bli hade vi bestämt oss för, på ett eller annat sätt. Ett annat svar som ofta poppade upp i huvudet på mig när den eviga frågan om ”skaffandet av barn” dök upp var ”Jag vet inte, vi ligger som bara den!!"

Var tredje dag, benen upp i luften som Charlotte i Sex and the city och ändå straffas jag likt en överkörd kanin på vägen med rinnande rött blod varje månad som skriker: Du suger! Du misslyckades igen! Du duger inte som varken gravid eller mamma! Så nej, jag vet inte när vi ska ”skaffa” barn!. Men det svarade jag aldrig heller. Såklart.

Det där röda straffet som blod är blir ett sådan direkt in-your-face moment att man faktiskt misslyckats med det som verkar så enkelt för alla andra. Och när man misslyckats tillräckligt länge så är det dags att börja med en utredning om varför man är barnlös.

Ofrivilligt barnlös som det heter. Ibland hittar de något som är tokigt och ibland hittar man ingenting alls, men oavsett så tycker folk i ens närhet att de har rätten att berätta för en vad man gör fel. Om man nu berättat för dem att man försöker bli gravid men det inte går, det vill säga.

”Slappna av” får man höra. ”Tänk inte på det så kommer det hända” säger en annan.

”Jag känner en som hade en kollega som också hade svårt att bli gravid och så fort de la ner projektet, ställde sig i kön till adoptionen och påbörjade den processen så vips så var de gravida. För att de inte tänkte på det. Så tänk inte på det” är en historia jag fick höra av så många så det verkar helt otroligt att inte hela svenska befolkningen gått igenom den där adoptionskön och helt plötsligt blivit gravida.

En annan lösning vi fick av bekanta var att vi skulle skaffa hund. För om vi skaffade hund så tänkte vi inte på barn och då skulle vi hux flux bli gravida. Visst låter det otroligt enkelt?

Men det är inte så enkelt och att säga till en ofrivilligt barnlös att de inte ska tänka på sin längtan efter barn är som att säga till en nykär person att de inte ska tänka på personen de är kär i. Och det vet varenda människa att det är omöjligt – det är självklart att man tänker på barn, graviditet och oroar sig för hur det ska gå typ konstant.

Det är klart man försöker göra annat, man försöker slappna av och man försöker att inte gå ner sig helt och bli psykiskt sjuk på kuppen men man kan aldrig få ur den där längtan efter barnet ur skallen när man håller på i barnmaskineriet. Aldrig. Att säga till en ofrivilligt barnlös att om de bara slappnar av, inte tänker på det, skaffar en hund och ställa sig i adoptionskön så kommer de bli gravida – det är som att säga till dem att det är deras eget fel att de inte kan.

Man lägger över hela skulden på att det inte går rakt ner i knäet på dem som är som skörast och redan frågar sig konstant vad man gör för fel, varför man inte duger åt den där uppgiften som alla runtomkring en säger är meningen med livet. Barn. Graviditet. Halva dig och halva mig.

För oss ledde en utredning till IVF där processen från de där levande ljusen och myset blev till sprutor som jag satte själv i min mage, sömnlösa nätter i klimakteriets värmesvallande svettningar. Det blev till smärtsamt många gynekologiska undersökningar där äggblåsor mättes på en ultraljudsskärm var och varannan dag och jag undrade konstant hur många ägg det kunde bli och hur många som skulle överleva en befruktning. Men mest undrade jag om jag någonsin skulle få bli mamma.

Jag kan fortfarande få lite panik av tanken på ännu en undersökning och ännu en svartvit ultraljudsskärm för när andra par får se sitt barn för första gången så fick vi se runda bollar som skulle mätas för att de skulle vara exakt rätt storlek vid exakt rätt tidpunkt.

På minuten regleras man i hur mycket hormoner man sticker i sig genom sprutor och när man ska lossa äggen för att lägga sig en operationsliknande sal och få de där äggen urplockade ur sig. Sedan är det ett laboratorium så sköter den där magiska processen när två blir en och ett ägg befruktas. Att allt det där händer utanför ens kropp är overkligt och svårt att förstå men ATT det kan fungera är jag evigt tacksam för. För oss tog det 3 IVF-försök och när det väl gick så kändes det overkligt och svårt att ta på allvar.

Skulle vi verkligen få träffa den där lilla pricken med 4 celler om bara 9 månader och skulle det verkligen kunna bli en liten minimänniska av det där?

Idag är vår son, Charles, 1,5 år och nu börjar resan med frågorna om för vår del. ”När tänkte ni skaffa syskon då? Det är bra om det är tätt så de kan leka vet du!”…

Jo tack, det kanske kan vara bra men det är också bra att vi ens har en son, en magisk liten son som var så efterlängtad och önskad av oss och en magisk son som vi kämpade med blod, svett, tårar och en hel del både fysisk och psykisk smärta för att äntligen välsignas med så just nu vill jag bara njuta av honom lite till.

Så snälla sluta fråga "när ska ni skaffa barn"!

Johanna Kajson