När ska det bli förbjudet att ha barn som sexslavar i Sverige?

Regeringens feministiska utrikespolitiska politik har väl inte haft en av sina allra mest lysande veckor.

Att underdånigt glida in i huvudschalar och böja på nacken för en diktator i Iran och använda klassikern om att man bör kunna snacka med alla, samtidigt som man konsekvent vägrat att snacka med demokratiska folkvalda politiska partier i Sveriges riksdag, ger begreppet hyckleri en ny sorts innebörd.

Det stinker helt enkelt.

Den socialdemokratiska versionen av feminism har onekligen stött på en del patrull de senaste åren. Många upplever den som allt för sekteristisk, allt för snäv, allt för verklighetsfrånvänd och teoretisk.

Många av de svåra frågor som vårt samhälle ställer rörande kvinnors rättigheter verkar feminismen inte ha några svar på.

Hederskulturen, utsatta kvinnor i våra förorter och en del annat som av någon anledning verkar gå på tvärs med särskilt den vänsterorienterade versionen av feminism.

När fienden inte ser ut som fienden gör i skolsalen på Södertörns Högskola blir de förvirrade. Så länge fienden är en vit, heterosexuell medelåldersman med dåligt ölsinne som inte kan hålla sina gubbiga händer borta vid bardisken, är feminismen en lätt kamp för allt att ta.

Men när fienden inte längre (eller i alla fall inte enbart) ser ut så uppstår en sorts konflikt.

I en sorts rädsla att framstå som främlingsfientliga eller islamofober (och jag om någon vet hur enkelt och lögnaktigt man kan få det där kastat på sig) så räds många kvinnor att ta exempelvis hedersförtrycket eller barnäktenskap på allvar.

För att ta ett problem på allvar kräver av oss att vi adresserar förövarna. Vi måste våga vara tydliga med vilka det är som begår brott och utövar förtryck. Vi sviker de utsatta kvinnorna om vi i någon slags rädsla för PK-polisen inte vågar göra det.

Jag är av den uppfattningen att vi även sviker den överlägsna majoritet av människor i förorten som inte ägnar sig åt denna medeltida form av kvinnoförtryck, om vi börjar linda in sanningen eller helt enkelt håller käften för att vi är skraja över hur smal åsiktskorridoren kommer bli för oss.

Visst ska man förstå och analysera sin omvärld. Men ibland går det för långt. Ibland kan det faktiskt räcka med ett tydligt fördömande av rådande omständigheter.

I onsdags lyssnade jag på Sveriges Radio P1 när en professor diskuterade hur det i vissa av våra förorter finns flera olika slags parallella rättssystem. Berörda familjer gör upp med varandra.

Rent konkret går det till så här: Om en familjs son försökt mörda en annan familjs son så utgår en viss summa i skadestånd. Samtidigt förbinder sig båda familjerna att inte gå vidare med ärendet till svenskt rättsväsende.

Professorn meddelar oss att det här sättet är vanligt i vissa länder och att det här pågått under rätt lång tid i vissa stadsdelar och vissa förorter runt om i vårt land.

Ren och skär maffia alltså. Alternativa samhällen. Laglösa zoner.

Detta har kunnat ske för att samhället under lång tid helt enkelt struntat i de här bostadsområdena och för att Sverige bestämt sig för att vara hela den fria världens godaste samvete och för att Sverige kollektivt som land (läs politikerna) bestämt sig för att godhet innebär att öppna alla gränser på vid gavel och sedan inte hunnit parera de problem som dykt upp längs vägen.

Det är därför vi är där vi är idag.

En annan sak som feministerna talat relativt tyst om är barnäktenskap. Vilket egentligen är ett annat ord för slaveri. Det är små flickor som mot sin egen vilja plockas ut som rena sexslavar till äldre män.

I Sverige har det varit förbjudet med den här typen av slaveri. Med ett undantag. Utländska ”äktenskap” där flickan är 15 år har varit helt legitima i Sverige.

Det kryphålet har alltså gynnat den hör typen av slaveri. Suspekt nog finns det dem inom juridiken som anser att den här typen av slavkontrakt ska vara legitima i Sverige.

Nu har dock regeringen tillsatt en utredning som till slut ska försöka täppa till också denna sista lucka till barnäktenskap och det är sannerligen på tiden.

Ett samhälle är inte främlingsfientligt eller något sådant för att det med kraft och beslutsamhet tar avstånd från medeltida tyranniska slaveri-liknande inställningar till heder, kvinnors sexualitet eller barnäktenskap.

Ett samhälle är tolerant och på riktigt feministiskt när det förbjuder den här perversa typen av förtryck.

Marcus Birro