Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Linnéa Claeson: Det är inte mitt ansvar att undvika att bli våldtagen

Debatt | 05/03/2017 14:28

Linnéa Claeson: "Som att det ligger på kvinnan att akta sig och inte på mannen att låta bli".

Detta är åsiktstext i form av en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

Sms:a när du kommer hem är det sista jag och mina tjejkompisar ropar till varandra när vi skiljs åt och ger oss iväg åt varsitt håll i Stockholmsnatten.

Olika hinder och utmaningar väntar oss på vägen hem. Någon av oss provar lyckan i en taxi, en ska åka nattbuss, flera tar tunnelbanan och sedan ska vi alla gå en bit ensamma i mörkret tills vi kan ta i vårt dörrhandtag och pusta ut.

Jag önskar jag kunde klona mig och ledsaga alla min tjejkompisar hem. Jag oroar mig för att taxichauffören kommer lägga sin hand på hennes lår för han vet att hon är full och i en utsatt situation. Eller köra henne åt helvete och våldta henne och lämna henne där. Jag slår bort tanken, det är för jobbigt att tänka på just nu, men jag sms:ar henne och frågar hur läget är.

Mina rädslor vandrar vidare och jag undrar om hon som åker nattbuss kommer få vara ifred av det stökiga killgänget som gick på direkt efter henne eller om hon blir raggad på hela vägen, eller värre.

För egen del så har en man följt efter mig i ett tunnelbanebyte och jag lyckas inte skaka av honom. Jag stod sen länge på en perrong och väntade på mitt tåg med många personer som är glada i hågen som vill komma fram och prata och inte kan ta ett nej, några som bara skriker efter mig eller stirrar.

Det är svårt att avgöra för mig vem som tänker att den bara vill vara trevlig och raggar och vem som faktiskt kan vara farlig. Jag undviker ögonkontakt och tittar ner i min telefon och hoppas det ska göra mig mindre angelägen att prata med.

Jag går in i tunnelbanan och den efterhängsna mannen går in direkt bakom mig. Jag byter vagn och han följer efter. Men jag är inte rädd än. Det här är vardag. Jag och alla mina tjejkompisar har våra strategier, försvarstekniker och knep som vi använder för att övertyga oss själva om att vi kommer klara oss säkra hem.

Det var därför jag skrev mina tio tips om hur du undviker våldtäkt. För jag är så jävla trött på att höra hur fokus och ansvar läggs på offret. Som att det ligger på kvinnan att akta sig och inte på mannen att låta bli!?

Vi föreslås ha antirapewear så att byxorna inte kan dras ner, nagellack som kan prova om drinken är drogad, larm, spray, nycklar i händerna som små vapen, gå självförsvarskurs, gå säkra vägar hem, ringa en vän, inte ha musik i hörlurarna.

Jag vill bara skrika NEJ! Det är inte mitt ansvar. Jag ska kunna gå naken på Drottninggatan, krogen, tunnelbanan och genom parker och på festival utan att någon kommer fram och tar på mig mot min vilja. Ingen har någonsin den rätten. Noll skuld på mig, all skuld på förövaren.

Orsaken till att våldtäkter sker är inte en kort klänning, en full tjej, ett dåligt vägval hem utan den enda anledningen är att det finns personer som väljer att våldta andra människor. Så enkelt är det. Sen är det inget fel på att skydda sig själv om det känns rätt för dig som individ, det gör jag med, jag har massor med knep.

Men det är viktigt att du vet om att du har inget ansvar att försvara dig. Det är bara förövaren som bär ansvaret att inte ofreda.

Avsikten med mina tio tips för att undvika våldtäkt, som jag la ut på min Instagram ”Assholesonline” och min Facebook ”Linnéa Claeson”, är att utmana och förändra normerna på hur vi ser på sex, samtycke och vem som har ansvaret för sexuella övergrepp.

Tipsen blir komiska både för att jag skriver med humor men även för att vi är så ovana att se diskussionen ur denna synvinkel.

Några har ansett att mitt sätt att uttrycka min åsikt om att förövaren bär ansvar för att inte våldta är kontroversiell och helt uppåt väggarna.

Jag vill bara att jag ska kunna säga hejdå till mina kompisar på natten och skiljas åt utan att vara rädd för att de eller jag ska råka illa ut. Är det verkligen så mycket begärt?

Linnéa Claeson

Håller du med?