Marcus Birro: Eliten bedriver ett krig mot folket

Det är fullt krig om vilken bild av Sverige som är sann. De två lägren står på var sin sida av en osynlig mur och svingar sina syrligaste sanningar över kanten.

Ingen ser den andra. Ingen vet hur den egna sanningen landar på andra sidan. I Sverige tycks den offentliga debatten vara helt oförmögen att hålla två tankar i skallen samtidigt.

För det finns så klart flera bilder av Sverige.

Förr, för länge sedan, var Sverige ett av världens mest homogena länder. Det talades, predikades och genomfördes ett så kallat Folkhem. Den socialdemokratiska drömmen om ett land, ett folk, där vi solidariskt tar hand om de svaga gena att de lite starkare delar med sig.

Ett land som välkomnar människor med öppna armar, men i retur förväntar sig att dessa människor anpassar sig till landet de kommer till och som också ser till att erbjuda de möjligheter som krävs för dessa att göra det.

Ett land som nästan hela världen såg på med avund och beundran. Ett land som värnade om de svaga men lät alla blomma.

Jag tror inte jag har träffat en enda människa som inte sympatiserar med tanken om folkhemmet.

Det som hänt de senaste trettio åren är att detta Sverige slitits sönder. Det finns inget folkhem längre.

Det Sverige som våra gamla byggde finns inte längre. Det Sverige som arbetskraftsinvandringen på femtio, sextio och sjuttio-talen byggde finns inte längre.

Istället har alla typer av klyftor ökat. Vänstern älskar att tala om de ekonomiska klyftorna och visst har de vuxit. Enligt OECD är växer de extremt kraftigt i Sverige just nu.

Men vänstern har själva allierat sig med makten och eliten och snöat in och bort sig i feministiskt självförsvar, genusdagis och fan och hans moster och långsamt har klyftorna kunnat vidgas ännu mer, med vänsterns goda minne.

Det är delvis vänsterns fel att de ekonomiska klyftorna ökat. De har haft chansen att göra revolt mot den perverterade formen av grov kapitalism men de har suttit i knäet på en förlorad socialdemokrati.

Men det är också andra klyftor som vidgats. Den mellan stad och land, den mellan nyanländ och svensk, den mellan de fattigaste pensionärerna och de rikaste, den mellan förort och stad.

Och den mellan media och folk.

Så det finns flera bilder av Sverige. Det är sant att det finns mer eller mindre laglösa zoner där ungdomar regelbundet bränner bilar och startar upplopp. Det finns förorter där hedersrelaterat våld är en del av vardagen.

Det finns förorter där stora delar av befolkningen pissar på svenskt rättsväsende och gör upp rättvisa mellan familjer och det finns förorter där knarkhandel sker helt öppet, där kvinnor är rädda för att gå ut och där alla som kan flyttar så fort de kan.

Så ser Sverige ut och den som inte ser det heter antingen Morgan Johansson eller ljuger dig rakt i ansiktet. Vilket är ungefär samma sak.

Men givetvis finns det också en annan bild. Är man en rik, priviligerad kulturpersonlighet och heter Henrik i förnamn kan du ju sitta i din Porsche mellan Kungsholmen och Södermalm och skriva att Sverige aldrig varit ett tryggare land.

Du kan tjäna bra med pengar och inte uppleva en enda sekund av det Sverige jag beskrev ovan. Du kan jobba på någon av de stora redaktionerna i Stockholm och bli skitförbannad över att Trump använder Sverige som ett dåligt exempel.

Du kan beordra dina anställda att så ofta som möjligt begagna dig av uttrycket ”Fake News” eftersom din egen position som den enda och sanna nyhetsförmedlaren gungar.

Du kan använda alla de stora plattform du har till ditt förfogande och med bestämdhet hävda att Sverigebilden är just denna: ”Vi lever i det tryggaste landet i världen”.

Den verkliga striden om Sverige-bilden, sanningen om denna bild, är att människor som klumpigt och lite vulgärt klassas som ”vanligt folk” äntligen börjat få en chans att ge sin bild.

Elitens patent på vilket Sverige vi lever i håller på att försvinna. Folk känner inte igen sig när de ser hur de etablerade medierna skildrar verkligheten och långsamt håller därför även etablerad medier på att vakna ur den djupt drogade sömn som de befunnit sig i under alla dessa år.

Det finns alltså inte bara en enda bild av Sverige. Det finns flera. Det som sker nu är att människor som inte äger tillträde till de stora plattformarna också får chansen att skrika: ”Kolla här. De bränner bilar, de slår sönder affärer, de klockar sina fruar vid tunnelbanan, de har ett alternativt rättsväsende, och detta är också Sverige. Detta är det land som ni i eliten skapat eftersom ni högaktningsfullt skitit i alla oss som levt några mil utanför er förbannade svängradie under alla de här åren”.

Sverigebilden är alltså inte en, den är flera.

Det folkliga upproret vi ser är en reaktion på att den mediala, politiska och kulturella eliten fram till nu lyckats hålla den folkliga vreden nedtryckt.

Den tiden är förbi.

Den folkliga vreden är här för att stanna. Jag ber och hoppas att den används till något konstruktivt.

Marcus Birro