Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Undersköterskan: Vårt jobb är inte bara ett jobb – när ska folk förstå det?

Johanna Jacobsson: "Hela listan med allt vad en undersköterska gör finns men den känslomässiga biten och det psykiska kan man inte lista".

Johanna Jacobsson, undersköterska, undrar om folk verkligen förstår vad hennes jobb går ut på

Johanna Jacobsson, undersköterska

Detta är åsiktstext i form av en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

Ja här kommer en gnällig undersköterska igen, det måste väl vara din spontana tanke. Gnällig vill jag inte påstå, tjatig? Ja det kan jag nog hålla med om. Fast det är ju precis vad som behövs, det är alltid någon som måste sätta ner foten. Inte bara år efter år, utan månad efter månad, vecka efter vecka, tills något händer.

Jag, som många andra, använder mig av Facebook, jag som många andra undersköterskor, är vän med många undersköterskor på Facebook. Jag vågar säga att nästan dagligen så ser jag ett delat inlägg om allt vad undersköterskejobbet innebär, allt från städning, svara på larm, hjälpa Olle som ramlat till att ha tid att sitta med någon vid livets slut.

Det är oändligt vad vi undersköterskor gör och jag håller med alla som delar dessa inlägg helt och hållet. Jag har läst så många av de inläggen att jag blivit lite skadad av dom när jag går på jobbet, jag lägger en osynlig lista i huvudet som jämt och ständig är full.

Jag skulle aldrig lyckas skriva ner den. Jag har inte ett jobb där jag ska ta fram en skruvdragare och dra skruv efter skruv i cirka en timme, eller skruva upp något i precis en timme och sedan ta en kaffe.

Min dag kan jag försöka planera, men som i många jobb med människor händer saker som är oplanerade. Där efter måste vi konstant göra en ny plan.

Nu ska inte hela inlägget gå ut på att tjata om vårdtyngd och jämföra ett kvinnodominerat yrke med ett mansdominerat yrke, för det är ju (lön)löst, det har vi ju kommit fram till ända sen kvinnan sattes i arbete.

Nej jag tänkte lyfta upp vården, om jag går in på någon slags psykologivariant och skriver bra kanske man får något bra utav det. Alltså inte skriva dåligt och uppmärksamma löner, vårdtyngd och så vidare. Utan alltså skriva allt jag kan komma på som är fantastiskt bra med mitt jobb. Varför jag jobbar med det jag jobbar med och vad som får mig att gå till jobbet.

Mina dagar varierar, ibland jobbar jag förmiddag, andra dagen eftermiddag och på tredje dagen kanske jag går på en natt. Jag känner alltså mina brukare och hur de fungerar alla tider på dygnet. Det gör att jag kan ge den bästa möjliga vård och samtidigt så har jag förståelse för alla mina kollegor på jobbet eftersom vi varierar alla timmars dygn.

Olle är lika mycket vaken på dagen som på natten, alltså kan man inte påstå att Olle ’’minsann måste sova hela dagarna när han är så pigg på natten’’. Ni förstår. Om ni inte förstår så skit samma, det var ändå ingen viktig punkt just här och nu.

Jag försöker alltid hitta på något utöver, det gör mina kollegor också. När Greta inte vill äta sin mat försöker vi öppna fantasins alla dörrar och hitta på något annat hon vill äta. Vill hon inte äta då heller och blir det plötsligt ett mönster att hon äter mindre och mindre, försöker man i första hand utesluta sjukdom eller andra besvär. Ofta hittar man ingenting. Anhöriga kan då hitta många fel.

Vid detta läge när man står utan svar har anhöriga ofta inte hunnit med på resans gång. Om vilka beslut som tagits, prover som tagits, våra fantasifyllda hjärnor som aktivt använts och där står jag och mina kollegor och får kastat i ansiktet att vi svälter mor Greta. Där står vi. Rent ut sagt får vi höra att vi är vållande till annans död.

Det där ska vi ta, proffesionellt. Utan att använda våran försvarsmekanism som vill få en att gråta över orden som väller över oss.

Vi gör det hela proffesionellt. Försöker förklara det som inte riktigt går att förklara till en anhörig, en dotter eller son, som förmodligen är i svår sorg. Mamma har slutat äta. Det går bara åt ett håll. Vi vet någonstans att anhöriga i kris kan uppföra sig hur som helst. Anklaga oss. Vi som vill din mamma det bästa, vi har plötsligt blivit de värsta.

När Saga, som bott hos oss i flera år, fick lunginflammation och blev sängliggandes, penicillinet slutade verka och hon fick en palliativ diagnos. Saga hade en stor familj, hennes man lever och hennes två barn har alltid funnits nära till hands. Men det var inte bara Sagas familj som kände sig påverkad, vi i personalen kände också av detta.

Hon hade blivit en profil för avdelningen, rent utav för hela boendet. Hon skrattade alltid så ljudligt, var delaktig i de flesta aktiviteter i huset och nästan alla i personalen stannade alltid upp för att ge henne en kram.

Saga älskade att kramas, trots hög ålder var hon busig i sin personlighet, viskade hemligheter och betedde sig flickaktigt. Hur Saga var märktes tydligt på hennes barn, dom var riktigt färgstarka människor. Även när hon låg sovandes i sängen i ett slutskede så kunde de dela några skratt tillsammans.

De var inte rädda för att ge oss komplimanger, under hela Sagas resa mot slutet så fanns de där. Intill henne. Vi i personalen tröstade dem en och en när de tog en paus från hennes lägenhet.

Vi måste vara professionella, trösta, ge stöd och finnas där. Välja våra ord väl och respektera till högsta grad situationen de befinner sig i. När Saga somnat in, när de anhöriga tömt hennes lägenhet, kom vår sorg. Även fast vår sorg kommer sist, finns den alltid med, hela resan. Proffesionellt.

Det som ofta glöms är alla dessa psykiska dilemman vi undersköterskor ställs inför. Vårdarbetet har vi ofta rutin för men delen där anhöriga och känslor blandas ihop har vi aldrig en mall för.

Vi får ta allt från att inte bli betrodda, till att få höra att det är vårt fel att blodprover lämnat blåmärken. Misstänksamheten som ständigt finns hos en del anhöriga plågar en ständigt när man försöker göra det bästa jobbet man bara kan.

När anhöriga förlorar sin mamma eller pappa, förlorar även vi någon. Det kanske är en människa jag fått en jättebra relation till, men något jag helt enkelt inte får visa just då. Anhöriga måste förstå att vi inte ser jobbet som bara ett jobb. Brukarna jag har på min avdelning ser jag mer än min familj vissa perioder. Jag ser deras föräldrar mer än vad de gör i perioder.

Alla som inte är undersköterskor, anhöriga/chefer/politiker/skickare/alla, bör förstå att detta inte är ett jobb man bara går till. Vi kliver in i en roll som får oss att klara av dagarna. Jag har fått höra att det blir lättare med tiden, att liksom ’’stänga av’’ jobbet när man kommer hem. Jag tror inte det.

Mina brukare finns ofta kvar i huvudet även under ledig tid. När jag ska gå på längre ledighet hoppas jag ofta att ingenting ska hända dem. Jag älskar mitt jobb. De flesta anhöriga lär man känna bra och man lär sig förstå kriser de kan befinna sig i. De är ett verktyg i mitt jobb som jag måste lära mig att använda rätt och framför allt försöka få dem att förstå mitt jobb.

Hela listan med allt vad en undersköterska gör, borde finnas på Google, men det känslomässiga biten och det psykiska kan man inte göra en lista på. Det finns helt enkelt inom en.

Vad jag känner för mitt arbete, bör många undersköterskor känna igen sig i. Vi gör allt. Hela tiden. Varje dag. Det gör oss till hjältar.

Johanna Jacobsson,
Undersköterska

Tycker du att lönerna ska höjas?

Mer:

Undersköterskan: Jag förväntas le när patienter tafsar på mig