Katerina Janouch skriver om kvinnodagen och vilka kvinnor som får vara med
1 av 3
Katerina Janouch skriver om kvinnodagen och vilka kvinnor som får vara med - Foto: Privat/TT
2 av 3
- Foto: TT NYHETSBYRÅN
Katerina Janouch
3 av 3
Katerina Janouch - Foto: Privat

Katerina Janouch: Den här dagen är inte till för alla kvinnor

Katerina Janouch: "Jag som alltid kallat mig feminist tycker ordet blivit främmande. Det luktar mest bara svek och falskhet numera".


Detta är åsiktstext i form av en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna och inte Nyheter24:s.
Om skribenten

Katerina Janouch är aktuell som en av skribenterna i antologin "Brev till min dotter", som kommer ut 8/3 av Bokförlaget Forum.

Det blåser snålt och snön faller våt över parkeringen. De gula och tegelfärgade hyreshusen hukar i svensk marskyla och jag huttrar medan jag parkerar bilen. Trettio minuter får man stå här, på den lilla plätten utanför Rinkeby centrum.

Två män som ska in i bilen framför pratar ett språk jag inte förstår och jag tänker att det här är en sån kliché som reportage byggs av. Två snubbar som gestikulerar vilt och pratar ett språk som inte är svenska, och här kommer jag direkt från innerstan, ska begå safari bara ett stenkast från min egen filterbubbla och berätta om det i en krönika. En svag känsla av äckel över mig själv sänker sig över mig men jag skakar av mig. Jag ska bara berätta om vad jag ser.

Det är Kvinnodagen, den 8 mars, och jag har läst att kvinnor och tjejer inte gärna går och sätter sig på caféer till exempel här i Rinkeby, för det är männens värld. Jag går genom Rinkeby centrum och ser en kvinna i sällskap med tre män på en av restaurangerna.

På kaféet inne i själva centrum sitter en äldre kvinna och sover, hon ser ut att vara en romsk tiggare som vilar sig från dagens värv, det är inte så att hon sitter och fikar med en väninna utan hon är halvlutad framåt och blundar, jag förstår att hon behöver värma sig, det är verkligen iskallt ute. Annars är det bara män, män, män.

Äldre gubbar och unga snubbar, män överallt, förutom några yngre mammor med barnvagnar. Än sen, kanske du invänder, vad spelar det för roll? De tittar på mig förstås, jag hör inte hit. Det syns väl att jag är en observatör, trots att jag inte är extraordinärt klädd eller har en kamera i nypan.

Det är Kvinnodagen, 8 mars 2017, och jag tänker på att Sverige i modern tid varit världens mest jämställda land, men att den jämställdheten visst bara gäller vissa kvinnor. Sverige som är en humanitär stormakt och där alla människor har lika värde, värdegrunden är viktig, är visst inte mån om Rinkebys kvinnor.

Invandrarkvinnor som tillhör andra kulturer där män styr. Vad betyder ens 8 mars i den del av staden där kvinnor inte kan ha den frihet som våra förmödrar slagits med näbbar och klor för? Jag känner mig olustig till mods, kanske inbillar jag mig men i snålblåsten på torget känns stämningen spänd.

Så sent som igår läste jag om en tonårsflicka i Lund som våldtagits av två killar i samma skola. Rektorn (en man) uttalade sig och ansåg att alla tre var offer i denna historia. Våldtäktsmännen var offer. Det var synd om dem, läste man mellan raderna.

Flickan som kränkts djupt fick varje dag träffa killarna som förnedrat henne. Först efter den massiva massmediala uppmärksamheten har man nu bestämt att flytta på killarna. Ett beslut fattat under galgen. Rektorn, den vuxna auktoriteten, har på fullt allvar tyckt att den våldtagna tjejen ska hacka i sig att dagligen behöva konfronteras med killarna som förgripit sig på henne sexuellt.

Det är Kvinnodagen 8 mars 2017. En tid då tjejer och kvinnor får tydliga signaler från rättsväsendet om att deras kroppar är ingenting värda. Sexuellt våld normaliseras, våldtäktsmän går fria, de får skadestånd, de skyddas.

De våldtagna tjejerna och kvinnorna lämnas ensamma åt sina öden. Utredningar läggs ner, män frias, bevisningen ligger på offren. Jag får så många uppgivna brev från både kvinnor och män, från mammor och pappor, från unga tjejer och killar, från alla slags personer, som är förbannade och chockade. Vad är det som händer?

Det är en lättnad att lämna Rinkeby. Färden går vidare till Husby. Här är det lika kallt och snöigt men liksom lugnare på något sätt. Här syns bara kvinnor i slöjor. Ingen heltäckande, men alla är insvepta i stora tygsjok. På den öppna förskolan är det bara beslöjade mammor, inga pappor.

Jag ser dem genom fönstret när jag går förbi. Jag funderar på att gå in och höra efter hur mycket pappaledighet som tas ut i familjerna, men det får bli en annan dag. Nej, man ska inte gissa, absolut inte, så jag gör en mental anteckning om att återvända och ställa frågorna jag är nyfiken på.

Det är Kvinnodagen och jag tänker på feminismen, den feminism jag inte känner mig hemma i längre. Jag som alltid kallat mig feminist tycker ordet blivit främmande. Det luktar mest bara svek och falskhet numera. Svek mot alla de tjejer som inte kan sitta på caféer och som inte kan välja vilken partner de vill.

Igår intervjuade jag en ung svensk tjej som levt i hedersförtryck i flera år, en tjej som fått stryk och blivit misshandlad och kontrollerad av en man från Mellanöstern. Hon var fri nu, starkare än innan, men jag såg ändå sorgen i hennes ögon. Hon undrade också var de svenska feministerna var, varför de inte står upp för de kvinnor som verkligen är förtryckta.

Hon undrade varför Sverige inte står upp för alla de tusentals hedersförtryckta tjejerna och kvinnorna, som bor här mitt ibland oss. Är de ingenting värda? Är de ett skuggfolk, parallellkvinnor, människor vi struntar i? Föreningar som Glöm Aldrig Pela Atroshi och Fadime Şahindal och Varken Hora eller Kuvad finns ju, och det pratas fint från politikerhåll om att vi inte får acceptera barnäktenskap, könsstympning och hedersmord, och ändå pågår det.

På en fin gala hör jag socialministern Åsa Regnér svänga sig med vackra ord, högtravande fraser, och ändå fortsätter kvinnor fara illa. Det pågår där bakom fasaderna i de gula och tegelfärgade hyreshusen, bakom fönster med vita spetsgardiner. I en helt annan filterbubbla än den politikerna och de svenska medelklassfeministerna lever i.

Jag kan sätta mig i bilen och åka hem från Husby, och det gör jag. Det första och viktigaste är att verkligen följa lagarna, tänker jag.

Den bästa presenten till tjejer och kvinnor på Kvinnodagen vore att stärka deras skydd. Att aldrig acceptera parallella samhällen, att aldrig få tumma på flickors och kvinnors frihet. Invandrartjejer är inte mindre värda. Till sist handlar det om oss alla, om vilket land vi vill ha.

Katerina Janouch

/
/
/
De senaste nyheterna direkt i din inkorg!
Håller du med?
Tack för din röst!
Artikeln kommer att lagras på Nyheter24.se, i en artikeldatabas eller motsvarande.
Senaste nytt

"Jag körde rattfull med ena dottern i bilen"

13 Dec 2022, 11:12

En stark välfärd är det enda som kan rädda svensk psykiatri

10 Sep 2022, 18:41
DEBATT: ​​"Man kan önska att jag var ett undantagsfall. Men jag är vuxen nu och med åren har jag träffat alldeles för många människor med liknande berättelser. Berättelser om en psykiatri som inte fungerar. Det är inte värdigt ett land som Sverige", skriver debattören och socialdemokraten Felicia Torpman.

DEBATT: "Sverige behöver en regering som tar kvinnors hälsa på allvar"

8 Sep 2022, 15:20
"Regeringen pratar gärna om sin feminism, men satsningar på kvinnosjukdomar lyser med sin frånvaro. Sverige behöver en regering som tar kvinnors hälsa på allvar och öronmärker resurser till forskning om kvinnosjukdomar", skriver Elisabeth Svantesson (M) och Matilda Ekeblad (MUF).

Därför går jag, Bränsleupprorets ledare, med i Moderaterna: "Arbetar hårdast"

5 Sep 2022, 15:34
"Redan innan Rysslands invasion av Ukraina hade Sverige världens dyraste diesel. Vi har i år sett bränslepriserna slå nya skyhöga rekord. Det finns ett parti som jag menar gör mest för att motverka detta, som arbetar hårdast för att priset ska sänkas", skriver Bränsleupprorets ledare Peder Blohm Bokenhielm.

Kan vi en gång för alla sluta klaga på skatten?

10 Jun 2022, 15:24
DEBATT. "Du som klagar. Du har säkert ett välbetalt jobb. Kanske betalar du mer i skatt än grannen. Men vet du? Det är inget straff. I grunden är skatter något fint. När det går till rätt saker", skriver debattören Felicia Torpman.

Sophie, 13, sätter ner foten: "Hjälp mig att befria försöksdjuren!"

2 Jun 2022, 09:47
INSÄNDARE: "Tänk att vara detta djur som används för att ta fram hudvård till människan, att lida och leva helt i motsats till sin instinkt", skriver Sophie Piper, 13.