Katerina Janouch: Varför ska poliser offra sina liv när ingen bryr sig om deras?

Idag är det internationella dagen mot polisvåld men det är väldigt tyst om detta i de största tidningarnas nätupplagor, såvitt jag kan se. Ingenstans ser jag bekymrade ledarskribenter som ställer uppfordrande frågor om hur våra poliser ska få bättre skydd och rimligare förhållanden på sin arbetsplats.

Jag hör inte de ansvariga ställas till svars för en allt tröttare poliskår, som dagligen får ta sig an den otacksamma uppgiften att försöka skydda Sveriges laglydiga medborgarmajoritet från kriminalitet.

Jag noterar inte heller någon samlad indignation över att tappra kvinnor och män sliter för uppriktigt talat skitpengar, medan deras chefer skrattar hela vägen till banken och politikerna själva ordnat finfina lönelyft åt sig själva.

Jag funderar över hur det kommer sig att polisledningen sitter så tryggt i förvissning om alla dessa slitande yttre befäls fortsatta lojalitet.

För jag råkar veta att det kokar av vrede, besvikelse och irritation innanför uniformerna (hur jag vet? Som fristående journalist intervjuar jag poliser i Stockholm, Uppsala, Göteborg, Norrköping, Örebro, Malmö etcetera för ett kommande bokprojekt, så jo, jag är välinformerad, och dessutom skriver enskilda poliser till mig i ren frustration för att vädra sitt missnöje och för att berätta om ett fallerande system).

Allt fler poliser säger upp sig, medan en svällande administration tronar bakom sina trygga skrivbord. Den numera smått berömda omorganisationen tycks inte göra livet direkt lättare för de cirka 20 000 poliser som arbetar i fält. Deras villkor hårdnar och missnöjet leder till att man lämnar yrket.

2015 sa 832 poliser upp sig vilket var den högsta siffran i modern tid, detta samtidigt som Sverige borde ha minst tiotusen poliser till enligt EU-snittet, något som polisinspektör Lars Alvarsjö påpekade i en uppmärksammad debattartikel på SvD i februari 2016.

Dessvärre gapar platser på polisutbildningen tomma. (257 polisstudenter påbörjade studierna i januari 2016. Det var 43 färre än de 300 Polismyndigheten tänkt sig.)

Men tillbaka till Internationella dagen mot polisvåld, ja. Få se, exakt vad betyder detta i Sverige? Betyder det att man arbetar hårt med att återupprätta den alltmer abdikerande rättsstaten och tar ett krafttag mot det ökande våldet som möter poliserna ute på fältet?

Eller möts verkligheten med det sedvanliga tomma pratet om situationens allvar med noll konkreta resultat, det som i dag blivit normalitet bland svenska högdjur. Mitt raseri växer medan jag försöker bilda mig en samlad uppfattning om våldet mot polisen i dagens Sverige.

Det krävs inte mycket research för att hitta exempel runt om i riket. Jönköping, Borås, Rinkeby, Tensta, Bergsjön, Eskilstuna... Dock minskar antalet anmälningar om hot mot polisen, något som enligt poliserna själva kan bero på att våldet normaliserats och blivit en allt vanligare del av vardagen. Under 2015 anmäldes fall av fysiskt våld mot poliser vid 52 tillfällen till Arbetsmiljöverket.

Varje anmälan innebär extraarbete för polisen. Men siffran för 2016 verkar bli högre. Fram till 19 maj 2016 har 15 hot anmälts.

Kanske beror minskande anmälningsbenägenhet bland polisen även på att samhällets attityd svänger. "Lite stryk får de väl tåla" hette en dokumentär om våldet mot kvinnor som sändes på TV4 2004, men devisen tycks kunna dammas av på ett obehagligt vis när vi talar om de attacker som polisen drabbas av.

Som vanlig sund människa skulle man kunna tycka att samhället borde ta i med hårdhandskarna när det kommer till våld mot tjänsteman (enligt brottsbalken ett allvarligt brott som kan ge upp till fyra års fängelse), men istället verkar det vara tvärtom.

Numera verkar istället straffrabatt råda om du är polis och får stenregn mot dig. I särskild drabbade områden är det till och med något som svenskt rättsväsende anser att du som är polis får räkna med, och därför har du inte rätt i skadestånd.

Läs bara denna motivering i dom B2185-15 vid Solna Tingsrätt från 23 december 2016: ”I målet har framkommit att sådana här angrepp mot poliser förekommer relativt ofta i Tensta. Mot denna bakgrund bör XX och YY varit mentalt förberedda för det som hände och ska inte tillerkännas särskild ersättning för den kränkning de utsatts för. De enskilda anspråken lämnas utan bifall”.

Detta är tyvärr inte det enda exemplet. Det finns flera kända fall där poliser nekats skadestånd när de utsatts för våld och hot.

Personligen anser jag att samhället bör markera mycket tydligare och hårdare mot våldet som drabbar just polisen. Nolltolerans mot minsta krökning av polisers hårstrå bör åka upp på agendan som åtgärd nummer ett. Rör du en polis får du mycket hårdare straff.

Men istället tycks det som om blue lives don't matter i Sverige. Om vi förväntar oss att polisen ska skydda oss, hur kommer det sig då att vi inte skyddar poliserna?

Om det är fritt fram att kasta sten eller bränna polisfordon, urholkas snabbt våldsmonopolföreträdarnas auktoritet. Detta är oerhört farligt för ett samhälle som redan nu lider av förslappning, uppgivenhet och rädsla.

Det krävs radikala åtgärder för att skydda våra fantastiska poliser och samtidigt ingjuta mod och kämparvilja i dem. Jag är stolt och tacksam för det arbete de dagligen utför, men jag önskar att samhället kunde visa denna tacksamhet genom att tydligare ta polisernas parti och markera mot det våld de drabbas av.

Skippa meningslösa utredningar, agera nu. Visa att vi fortfarande har en rättsstat och att vi står på polisernas sida. Det är bråttom.

Katerina Janouch