Kvinnor tar hellre sina liv än att leva med förlossningsskador

Bakom varje förlossningsskada finns en människa. En människa som lider både fysiskt och psykiskt. Många får men för livet. De får inte hjälp i vården fastän de sökt många gånger under flera år. Vi pratar jämställdhet idag.

Man pratar om rätten till heltidsjobb. Har vi någonsin ställt oss frågan hur många kvinnor som gått ner i arbetstid för att kroppen inte längre håller för heltid efter en förlossningsskada?

När sjukvården säger att allt ser normalt ut, att det inte är något som går att göra något åt. När vården säger till kvinnan att den ständiga smärtan, inkontinensen eller vad symtomen än må vara är något som är helt normalt så finns inget skyddsnät.

Ingen vård, ingen sjukskrivning, ingen förståelse. Valet blir ofta för dessa kvinnor att gå ner i arbetstid med stora ekonomiska förluster som följd. Och då pratar vi inte bara på kort sikt utan detta påverkar även den framtida pensionen.

Är det rätt att kvinnor ska hamna i ekonomiska dilemman då deras skador inte syns, inte finns, inte räknas i samhällets vård och skyddsnät.

Det finns tack och lov även många kvinnor som får vård, en del har tur och får det snabbt medan andra får kämpa i flera år. Många som får vård har trots det bestående men. En funktionsnedsättning i kroppen.

Det är viktigt att inte glömma det. Det är även lätt att fastna i de fysiska skadorna, men det påverkar även psykiskt. Många går igenom en sorgeprocess för att de inte kan vara den mamman de önskar, inte kan arbeta kvar på sitt jobb, inte kan fortsätta med de idrotter de tidigare utövat och inte kan ha den fritid de vill.

Det är inte heller helt ovanligt att kvinnor bränner ut sig i kampen för rätt vård eller blir deprimerade till följd av långvarig smärta. Familjerna påverkas, sexlivet är många gånger obefintligt, relationer kraschar och så vidare. Det finns kvinnor som inte vågar gå till mataffären av rädsla att bajsa på sig. Kvinnor som ligger hemma i fosterställning och kvider av smärta.

Det finns mammor som inte kan gå ut med sina barn, eller som upplever en stor psykisk stress under vistelse utanför hemmet på grund av inkontinens och smärta från trasiga muskler eller skadade nerver. Så här ska det inte behöva vara i välfärdssverige 2017!

Kvinnor som söker vård för sina symtom vill inte höra ”allt ser normalt ut”, de vill få hjälp. De vill bli remiterade vidare till specialist om den läkaren dom träffar inte hittar något. Det finns de som vägrar ge upp och skriver egenremisser och slutligen hamnar hos läkare som ser deras skador.

Det finns specialistläkare som begär remisser från hemlandstingen för att kunna operera men då händer det att hemlandstinget avslår remissbegäran. Det är ett lotteri om du får vård eller inte. Vart är rätten till bra vård för alla?

Stödet till de förlossningsskadade kvinnorna är under all kritik. Det finns inte resurser, kuratorer och psykologer. Köerna är långa och bara de starkaste orkar kämpa sig genom köerna. Många ger upp och mår mycket dåligt genom livet.

Även förståelsen för behovet av denna hjälp är låg. I Facebook-grupper försöker kvinnor stötta varandra. De anförtror sig, ger stöd, tips och råd. Det finns kvinnor som vill ta sina liv för att de inte orkar mer. Ja, så långt har det gått!

Kvinnor vill ta sina liv för att de inte blir trodda i vården och får den hjälp de behöver. När ska vården på allvar ta sitt ansvar för de kvinnor som skadas under förlossningen? När ska svenska skyddsnätet fånga upp de kvinnor som skadats?

Carina Ekman,
Förlossningsskadad