Birro: Sveriges äldre lider – personalen byts ut mot robotar

I Sverige har vi gjort oss av med Gud. Vi jublar över vår inbillade frigjordhet. Vi arbetar hårt och noga på att hylla allt som kan omänskliggöra oss.

Allting som talar till djupet av våra liv, allting som skulle kunna främja vår ande, hånskrattar vi åt. Medmänniskor har blivit motmännsikor.

Vi utnyttjar varandra om det kan främja vår egen karriär och sätter armbågen i sidan på oss när vi använt varandra.

I Sverige ligger de döda staplade i bårhusen eftersom vi inte har tid att begrava dem, inte ens när de är våra föräldrar.

Den psykiska ohälsan slår nya rekord. Allting som matas oss från media handlar om yta, stålar, kroppar, inredning och fan och hans moster. Det största problemet är att vi käkar det som serveras oss.

Reklam, porr, ytlighet och idioti. Vi älskar den där skiten. Vi tror att en schlagerlåt kan fånga komplexiteten som är våra liv. Så fort vi stöter på en bok som bjuder motstånd lägger vi ner den och börjar knappa på mobilen.

Vår tids förakt för allt mänskligt är skriande och fasansfullt. Det räcker att åka tunnelbana klockan 08:30 för att inse att människor anstränger sig väldigt hårt för att inte se varandra.

Det är lågfrekventa krig överallt, mellan kvinnor och män, mellan män och män och mellan kvinnor och kvinnor inte minst. Det ligger kravaller precis under ytan.

Allt som är mänskligt och svårt förtränger vi. Vi ljuger och bedrar oss själva. Vi gömmer huvudet i sanden och tror på fullaste allvar att vi ska slippa allt mänskligt om vi vägrar tala om det.

Så vi håller käften om vår egen och andras sorg, om våra rädslor att bli lämnade, vi hånskrattar åt vemodet och hyser ett stilla men saltat förakt för allt svagt. Visar du minsta svaghet så hugger vargarna dig direkt. Och vargarna blir bara fler och fler.

Synen på de gamla i det här landet går i den här riktningen.

De stuvas undan och glöms bort på institutioner runt om i landet. Vi vill inte se dem, vi vill inte bli påminda om deras tröttsamma skröplighet. För en tid sedan läste jag om ett äldreboende på Värmdö som skulle renoveras under några månader.

Kommunens lösning? De äldre fick bo i containrar! Människor som varit med och byggt det här landets välstånd (som dagens politiker med en sällan sådan iver ägnar sig åt att riva ner) tvingas alltså bo i containrar. Och ingen verkar bry sig.

Det nederlaget känns så fundamentalt.

När det gäller vissa grupper finns det ingen hejd på solidariteten och stålarna. Det ska ordnas med gräddfiler, hotellplatser, boenden och arbeten. Men Sveriges gamla skiter vi fullständigt i.

Det är ingen hemlighet att svensk sjukvård är i total kris. Det saknas pengar och resurser, sjuksköterskor, undersköterskor och läkare. Enligt Socialstyrelsen kan en äldre människa under två veckor tvingas träffa 15 olika vårdgivare.

Många kan under samma period tvingas möta 30 stycken. Det är rätt enkelt (om man inte är politiker) att sätta sig in i utsattheten att vara utlämnad åt främmande människor i sina allra mest privata skeenden.

Även äldrevården går på knäna. Men det är ingen naturlag att äldrevården är så usel, att många gamla tvingas möta många nya ansikten eller inga ansikten alls. Det är en fråga om prioritering. Politik är cynismens triumf.

De gamla ska ändå snart dö. De gamla har ingen stark företrädare. Alltså kan politikerna välja att lägga pengar på annat.

Det senaste i raden av bisarra lösningar är lanseringen av roboten Peppe som ska försöka lösa krisen i äldrevården. Enligt lanseringen har han stora, runda ögon som kan blinka i olika färger.

Däremot behöver han, som det heter i lanseringen, tränas i empati.

Alltså. Du skiter i att besöka din gamla farmor men skickar fram en robot med halvtaskig empati. Men han kan i alla fall glittra med sina ögon i olika färger.

Krisen i vården av de äldre handlar uteslutande om samhällsklimat och hur vi ser på äldre människor. Ser vi de som avslutade öden eller som de människor de faktiskt är?

Om vi väljer det senare vore det fullständigt förödande att skicka en robot till en äldre människa som behöver vård.

Men det är där vi är idag. Och det borde bekymra oss

Marcus Birro